Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Totalt avskalat i Noréns nya

Publicerat måndag 4 oktober 2004 kl 07.46

I Lausanne spelades förra hösten Lars Noréns pjäs ”Krig” för första gången - ett mörkt drama om en familj i ett krigsdrabbat icke namngivet område. Nu har ”Krig” fått svensk premiär men med en fransk regissör - Gildas Milin.

Jag tänker på träningsoveraller, på träningsoverallen som symbol för ett tillstånd av väntan och tomhet. Alla de tre kvinnliga personerna i Riksteaterns uppsätttning av Krig har träningsjackor på sig, och jag kan inte låta bli att känna hur det hänger samman med deras egen uppgivenhet, deras tillvaro utan arbete och rutiner. De behöver inte klä på sig, på riktigt, de har ju inget att klä sig för där de lever i ett land som inte längre är samma land, i ett hus som faller samman, men ändå kallas hem. En moder och två döttrar, en frånvarande far, borta i det där kriget som slagit sönder allt.

Den ena dottern har börjat sälja sig till amerikanerna, den andra, som bara är tretton , är redan utnyttjad, hon med, som det visar sig; modern våldtagen flera gånger om. Och när fadern oväntat kommer tillbaka, då är han blind – bländad av fienden. Att hans bror dessutom brukar sova i hans säng, det vet han inte än.

Men HUR, tänker ni väl nu, HUR skriver man om detta? HUR gestaltar man detta på en scen?

Lars Norén har klippt ner och ansat , replikerna korta, tvära – de liksom skär varandra där de faller på scenen. Regissören Gildas Milin har sen bara förstärkt intigheten, valt det totalt avskalade som den enda vägen att närma sig så tunga öden. Milin står också för scenografin, som egentligen bara är en rektangulär spelyta, placerad på scenen. På den, några stolar och några flyttkartonger, som i utbrett skick går att ha till säng. Länge är ljuset tänt i salongen, fast spelet pågår och sen, när det släcks, lyser istället strålkastarna emellanåt från scenen och bländar oss i publiken.

Uppsättningen får mig till formen att tänka på Noréns egen iscensättning av Tjechovs Måsen, i just det blottlagda och redovisande. Men jag tänker också på Henning Mankells flyktingdrama Mörkertid och när döttrarna sminkar sig och sniffar lim ur påse, på Lukas Moodysssons Lilja 4-ever. Alla har de lyckats spegla en samhällsstruktur i den lilla familjens inre beroenden och sönderfall. Alla behöver varandra, ingen kan hjälpa de andra. Och trots det kusliga  i att se hur kampen för överlevnad så snabbt blir vardag – så är det ändå något hoppingivande i att ämnet behandlas, att konsten gör det den ska och måste, genom att ställa sig där, mitt i den verklighet där själva frågan om mänsklighet kan börja osa fisförnäm. Vadå kärlek, vadå sorg – när allt är till salu, när allt är skit.

Och när Emelie Jonsson, som spelar den yngre dottern, med sin ljusa, klara röst pratar om framtiden, då låter det som rena sagor, som orimliga drömmar – så kompakt är mörkret. Hon, som har läst Anne Franks Dagbok sju gånger.

Själv önskar jag bara, efter att ha sett Krig, att varje människa ska få orka vilja vara människa, igen.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".