Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Andy Warhol var inte bara popkonst

Publicerat tisdag 5 oktober 2004 kl 07.46

Andy Warhol var antagligen den mest inflytelserike konstnären under andra halvan av 1900-talet, åtminstone har ingen påverkat konstbegreppet och konstnärsrollen lika mycket som han. Ändå är stora delar av hans konst relativt okända, men det skall det bli ändring på nu när Liljevalchs gör en stor utställning av den sene Warhol, med verk från 70- och 80talen. Utställningen har tidigare visats i Düsseldorf och Liechtenstein och skall vidare till Lyon våren 2005. I Stockholm går den att se till och med den 9 januari.

Jo Warhol må ha blivit den stora symbolen för popkonsten, men egentligen var det bara några få år i början av 60-talet som han sysslade med popkonst. Då gjorde han soppburkarna och Brillokartongerna och Marilyn och Elvis och de andra heliga relikerna från den stora revolutionens tid. Efter ett tag började han med film i stället, och sedan blev han skjuten och efter det var inget sig likt.

Under 70- och 80talen körde han snarast tre lopp samtidigt. Dels hade han en ohämmat kommersiell verksamhet, som inte gav något vidare rykte i konstkretsar, dels sysslade han med sin egen image, med bilden av sig själv som dekadent kändisdyrkande superkändis, han blev själv sitt eget största konstverk.

Och så gjorde han alltså konst i mer vanlig mening, och det är den konsten man nu kan se på Liljevalchs. Och det är verkligen konst, eller det ser i alla fall ut så. Här finns ingen populärkultur, inga emblem från reklam eller kändisvärld, här försöker Warhol förhålla sig till konst och konsthistoria. Här finns parafraser på Jackson Pollock, här finns hälsningar till den abstrakta expressionismen och ekon av det hetaste som då gjordes i Tyskland och Italien, tillsammans med en del silk-screenbilder av revolvrar och dödskallar, som möjligen är mer välbekanta, och här finns bilder som han gjorde tillsammans med andra av tidens storstjärnor, Jean-Michel Basquiat och Francesco Clemente. Tilltalet är väl inte lika direkt som under 60-talet, attacken är inte lika rak, och det är ibland inte alldeles lätt att fatta vad han håller på med.

Försöker han verkligen på allvar orientera sig i detta konstlandskap eller använder han det mer som råmaterial? Kanske är han ändå mest intresserad av konstens aura, av dess utstrålning av pengar och ryktbarhet, av konstverket som superkändis. Kanske är det det han försöker avbilda i sina vanliga mekaniskt opersonliga tekniker, när han gör Lionardos Nattvarden i silk-screen, eller när han skapar abstarkt expressionism med urin på kopparfärg, eller gör Jackson Pollock till en färgglad garnhärva.

Parodi eller ironi är det inte, sådant sysslade han aldrig med, men han sade själv att han ville vara en maskin. Kanske ville han se hur det gick att köra konsten genom maskinen, på samma sätt som han redan hade kört resten av sin tid.

Hursomhelst är det en av de snyggaste utställningar Liljevalchs har gjort på länge, och missa inte kändisgalleriet på undervåningen. Där går i alla fall maskinen för full gas.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".