Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Berättelsen om de sista breven från Hamburg

Publicerat tisdag 6 december 2011 kl 07.46
1 av 2
Walter Wächter
2 av 2

Hur ska vi minnas Förintelsen? Det var en fråga som restes i debatten kring Elisatbeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar, tidigare i höst. Ett lite annorlunda sätt står webprojektet 32 Postkarten för. På 32postkarten.com har Torkel Wächter publicerat brev som hans farföräldrar skrev till hans pappa, under 1940-talets första år. Walter Wächter, som han hette, var då nyanländ judisk flykting i Sverige.

Breven på 32 Postkarten har publicerats kontinuerligt, på dagen 70 efter att de skrevs. Det första lades upp den 29 mars ifjol, och idag sätter Torkel Wächter punkt för projektet, med en sista notering.

I oktober i år varnade historikern Ingrid Lomfors, i en artikel i Dagens Nyheter, för att förintelsen riskerar att "fiktionaliseras", alltså förvandlas till alltmer av saga när snart inga av de som själva upplevde den finns kvar i livet, medan nya generationer av författare och filmproducenter tar sig friheter att tolka och dikta vidare utifrån de historiska dokumenten.

En aningen senkommen varning, kan tyckas, med tanke på den enorma mängd fiktion av skiftande kvalitet som Förintelsen genererat. Själv blev jag nog, som många i min generation, först medveten om den genom tv-serien Holocaust på 70-talet. En hollywoodproduktion som sannerligen inte sparade på det dramaturgiska krutet.

Ändå är det dumt att vifta bort Lomfors varnande finger, alltför lättvindigt. Förintelsen är så osannolik i sin vedervärdighet att det alltid innebär en mental kraftansträngning att försöka förstå att den verkligen inträffat. Inte minst av respekt för dess offer väger sanningskravet, alltid, tyngre än varje form av konstnärlig frihet. Men att ge de diplomerade historikerna ensamrätt till en historia som drabbat miljoner är också en helt absurd tanke.

Inte minst av den anledningen är Torkel Wächters internetprojekt intressant. Utgångspunkten är i grunden samma som Elisabeth Åsbrinks, efterlämnade brev sända till en adressat i Sverige från hans nära och kära i 3:e Riket.

Torkel Wächter är visserligen son till den unge man som tog emot breven, men på 32 postkarten finns inte bara den renskrivna texten på tre språk, utan också breven själva i högupplöst faksimil - det går att kolla varenda ord, om man vill. Samtidigt blir nödvändigheten i att tolka och berätta helt uppenbar, när man läser de brev som Walter Wächter fick, huvudsakligen från sina föräldrar i Hamburg.

De säger nämligen ganska lite, i sig själva. I sina redogörelser för vem som kommit på besök, vilken film man fått se på judiska kulturförbundet, och vem som hälsar så gott framstår breven som oskyldiga rapporter från ett rätt normalt vardagsliv. Detta samtidigt som kriget rasar och folkmordet på judarna går in i sitt mest effektiva skede.

En kombination av den noggranna, tyska brevcensuren och föräldrarnas önskan att inte oroa sin son gör deras redogörelser ganska stumma. Istället är det Torkel Wächters ledsagande kommentarer och tolkningar som bär berättelsen framåt och hjälper oss att förstå det som står mellan raderna.

Berättelsen måste som sagt bygga på sanningen. Men utan berättelse förblir sanningen oåtkomlig och meningslös. I den meningen är motsättningen mellan fakta och fiktion falsk.

Jag hoppas att många tar del av 32 Postkarten. Men också att många, som har egna brev i bankfack eller skokartonger, följer Torkel Wächters exempel. Och berättar.

Recension av Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar:

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".