Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dallrande fett är bra teater

Publicerat onsdag 13 oktober 2004 kl 13.09

I tider när dokumentärfilmen ”Super Size me” pekar ut den stora snabbmatskedjan som boven bakom ett allt fetare USA, och larmrapporterna haglar om att våra barn blir allt tjockare och sjuka av det, är det nu dags för en pjäs i ämnet, monologen ”Mitt liv som tjock” av och med Lotti Törnros som hade premiär i helgen på Teater Scenario i Stockholm. För regin står Jojo Tuulikki Oinonen som enligt programmet väger 77 kilo, och vår recensent är Nina Asarnoj, 63 kilo.

Häromdagen rapporterade en kvällstidning att skådespelerskan Renée Zellweger tackat nej till att spela in del tre av Bridget Jones Dagbok. Hon orkade inte gå upp i vikt en gång till. Eller ner, får man förmoda. Vare sig man är skådespelare eller vanlig västerländsk människa verkar det som om kroppsvolym är ett ämne det inte går att komma förbi. Pjäsen ”Mitt liv som tjock” fungerar som ett vittnesmål från den andra sidan. På scenen finns 103 kilo kropp och den ser inte ut som i veckotidningarna. Lotti Törnros använder sig själv som material, det är inga hollywoodska lösmagar eller kuddar i mjukisbrallorna. Hon är en skådespelerska som framför en text men hon är också en levande provokation.

Att se en överviktig människa sitta och trycka in en tallrik mikrovärmd pasta är effektiv teater. Publikens blick sammanfaller med samhällets och vi förvandlas till tittare. ”Mitt liv som tjock” är dokuteater helt enkelt, Lotti Törnros gestaltar ett modernt dilemma genom att blotta sig i både i fysisk och psykisk bemärkelse. Hon kränger av sig kläderna som hon suttit och dragit i för att dölja magen och iförd behå visar hon upp valkar och fettveck och bilringar. Hon berättar om sjuåringen som blir kallad tjockis och på ett ögonblick förlorar sig själv och förvandlas till en bild, en tjockis. Sedan är maskineriet i gång och omvärldens dömande blickar integreras och blir till självhat.

Vad tillför då den här uppsättningen ”Mitt liv som tjock” diskussionen om kvinnors kroppar, skönhetsideal och hetsätning? Scenografin är egentligen rätt förutsägbar, ett stort kylskåp, en mikrougn, två nakna skyltdockor. Må bra och Amelia på golvet och ett sängläger i vitt. Men det är förvånansvärt effektivt. Lotti Törnros står bakom kylskåpsdörren och sjunger en egen variant av Carolahiten - ”Hej macka, macka hej”… och försöker dansa och vänslas med de stela grårosa skyltdockorna. Men hon blir allt argare, en hälsokontroll visar att hennes värden är perfekta, och till slut kliver hon av den mentala trappmaskinen. Att vägra vara smal skulle välvilligt kunna tolkas som en protesthandling. Att förbli överviktig kanske är en revolutionär handling i ett samhälle där ytan är ett kastsystem utan nåd. Och den sceniska överenskommelsen, att den välvilliga medelklassiga åskådaren ska bejaka fettet och SE människan. Den fungerar.

Nina Asarnoj 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".