Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ondskan enligt Schnittke

Publicerat måndag 18 oktober 2004 kl 07.46

Operan ”Livet med en idiot” skrevs av den ryske kompositören Alfred Schnittke straxt efter murens fall. Och den är en sorts konstnärlig bärsärkagång mot den kommunism som i decennier tvingade Schnittke att skriva insmickrande filmmusik, då hans personliga tonspråk ansågs kontrarevolutionärt. Urpremiären på Amsterdamoperan 1992 blev en både en kritiker- och publiksuccé - men det är inte precis nåt lättillgängligt verk som i helgen fick sin nordiska premiär på Malmöoperan. Stein Winge har regisserat, och Kulturnytts Erik Schüldt såg premiären.

Det är modigt av krisdrabbade Malmö Opera och Musikteater att sätta upp Alfred Schnittkes ”Livet med en idiot”. Här finns knappast några lättgnolade arier eller smäktande orkestersatser. Nej, istället är det ett totalt musikaliskt kaos med melodier som studsar upp och ner i oktaverna lika svåra att följa som en bångstyrig flipperkula. Lägg sen till det en handling som är lika sanlös som äcklande. 
  Själva idioten kallas för Vova - samma smeknamn som Lenin hade. Han är det förvuxna barnet som krossar allt i sin väg, våldtar och klipper av huvuden med trädgårdssax - symbolen för den okontrollerbara ondskan som utan förvarning kan dyka upp i människors liv.
  På många sätt liknar ”Livet med en idiot” faktiskt Lukas Moodysons nya film ”Ett hål i mitt hjärta”. Här finns samma klaustrofobiska lägenhet där en handfull förvirrade själar bedriver orgier i sex och snusk på jakt efter en kärlek som är fördriven av ett alltigenom dåligt samhälle.
  Och det är nog inte omöjligt att folk precis som under Moodyssons film kommer resa sig upp och gå i protest. Vilket vore synd. För den här operan är mer än bara en provokation. Den är en verklig tonsättning av den idioti som är ondskans kärna. Så här låter galenskapen.
  Föreställningen är ett dissonant ”Fuck You!” med extremt svårsjungna sångpartier. Danska koloratursopranen Susanne Elmark har den besvärligaste uppgiften men utför den med störst glans. Varje ton är glasklar och sjungs med en känslig ledighet. Ja Elmark är föreställningens stora musikaliska behållning. Helt enkelt en lysande stjärna.

Erik Schüldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".