Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sex och droger på hemmet

Publicerat måndag 18 oktober 2004 kl 07.46

Sex, droger och våld är titeln på Mattias Anderssons nya pjäs. Andersson är en av de mest omtalade, unga dramatikerna idag, och hans pjäser utspelar sig konsekvent i vardagliga samtidsmiljöer som sjukhus, skolor och daghem.
  ”Sex, droger och våld” utspelar sig på ett ålderdomshem.

Mattias Andersson jobbar med motsatser och fördomar. Ta ett äldreboende och tre 85-åringar, en rollatorvärld med vidrigt blekaprikosa väggar och plywoodlampor och låt sen åldringarna flippa loss. Irma genom att förneka den Gud hon lytt och fruktat hela sitt liv, ensamme Tage genom att ”beställa” en kvinna från Ryssland, Gösta genom att testa alla tänkbara droger.
  Låt sen också fackpampen Gösta och adjunkten Tage göra ett gemensamt bokbål där Gösta slänger titlar som makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan och Ivar Lo Johanssons Traktorn medan Tage bränner både Wittgenstein och Heidegger; såväl folkhemsideal som klassisk bildning i soptunnan.
  Och över det tråkanonyma samlingsrum som scenografen Charlotta Nylund skapat faller ett svart regn av stora sotflagor. Flagor som vårdaren och före detta värstingen Sebbe stoppar i munnen och kräks ut igen. Det är hyperrealism som möter absurdism, där allting nästan är igenkännbart, men där själva utmaningen verkar ligga i att laborera just med övertydligheten.
  Bara dessa åldringar, spelade av tre skådespelare i trettiofemårsåldern - som krumma, darrhänta och gråhåriga lyckas komma bortom karikatyren genom att bejaka den. På ett mycket subtilt sätt släpps de dessutom i andra akten ur sina sceniska kroppsbojor och börjar röra sig som vanligt - då är de ju redan etablerade som gamla… Katarina Cohen, sen, som stackars ryska Natalia, behåller även hon sin värdighet under den blonda peruken.
  Och hur jag än vrider och vänder på frågan om det hela blir übersmart eller inte - så är det på samma sätt med det. Mattias Andersson har på sätt och vis skrivit en dödsmässa, en sorgesång över hur futtiga människors sista drömmar kan verka MEN han målar också en bild av misär av idag, och det som kanske skulle eller borde betyda något istället…Och även om den bilden blir väl förutsägbar, så är den i gengäld förmedlad via en surrealistiskt skruvad Danilo Bejarano som programledare för Allsång på Skansen - ”något av det svenskaste vi har”. Och så där kan man gå på.
  Ett lite svajigt lager på lager-bygge, alltså, som vinglar mellan svärta och fars. Men eget, helt eget.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".