Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nostalgitripp med Davies

Publicerat måndag 18 oktober 2004 kl 09.13

Den här veckan gästas Sverige av en levande, eller kanske snarare återuppstånden legend - för Ray Davies, vars ironiska och lite sorgsna sånger gjorde gruppen Kinks stora på 60-talet, har varit försvunnen från strålkastarljuset ett bra tag nu. Men igår stod han på scenen igen, och det på Cirkus i Stockholm.

Jag måste erkänna att det är lockande att ironisera över gårdagens konsert. Nostalgifaktorn var inte bara hög, den var livshotande – bara en aning till och några i publiken hade lämnat det jordiska vid återhörandet av sin ungdoms sånger. 
   Med lyssnare som applåderar bara för att man står på scenen är det nog svårt att framträda. Ray Davies skulle ha varit här i våras, men besöket blev uppskjutet – enligt rykten därför att han sköt sig själv i foten när han skulle jaga. Det är en händelse han hade kunnat skriva en ironisk sång om  - när han var ung. För under några år på 60-talet skrev Ray Davies ett dussin geniala sånger som ingen kunnat göra om. Det är ett arv som kan knäcka vilken artist som helst och i början av konserten verkar Davies sjunga med ryggsäck på axlarna. Bokstavligen tyngd av sitt förflutna vet han inte vad han ska göra av sångerna och räddar sig med att framföra dem akustiskt och lita till allsång som vore det happy hour på puben.
  Det är inte uselt, men här är det ändå en av popens nyskapare som står och lallar sig till en framtid på en Finlandsbåt. När Beatles var gudabenådat lätta, Stones smarta och Dylan en poet var Ray Davies popmusikens prosaist, en sångskrivare som påverkat Graham Parker, Sex Pistols, Elvis Costello, ja varenda artist som velat berätta något till musik något plus filmare, dramatiker och romanförfattare. När andra var arga var Ray Davies ironisk, han tog verbala snaphots av 60-talets England till en genial blandning av riff och melodislingor. Likt en skådespelare använde han brittisk engelska med talspråkets alla klassdistinktioner.
  Han är i Sverige med ett nytt, mycket kompetent band men ber publiken applådera Kinks: ”utan dem vore jag inte här”. De flesta andra artister med hans meritlista skulle vända på det: - utan Ray Davies hade Kinks inte varit rockhistoria.
  Men långsamt, erövrar Ray Davies sitt förflutna. Det sker när han avslöjar att han efter bortåt 40 års turnerande och skivinspelande nu spelar in sin första riktiga soloskiva. Mot alla odds tycks han ha hittat tillbaka. De tre, fyra sånger han sjunger från det nya projektet sitter klockrent. Han berättar hur han besökt sin barndoms förort och letat efter sina före detta grannar som lever ”putting your Health together, putting your wealth together, putting yourself together” och fortsätter med en sång om den kollektiva baksmällan.  ”this is the morning after, when reality bites” Publiken ser orolig ut och Davies undrar om vi blev dystra. Ja, skriker missbrukarnostalgikerna, bleka om nosen.
  Mer nytt blir det inte, men det är långt bättre än något han gjort de senaste decennierna och när han sedan återvänder till sina gamla Kinkssånger låter det rockigt, hårt och reservationslöst.
  Men de är de nya sångerna jag tar med mig hem. Davies är den länge saknade länken mellan Oscar Wilde och rapparna i förorten. Och för första gången sedan 1969 verkar han faktiskt ha en framtid. Och kanske därmed också den berättande popmusiken.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".