Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En tyst och långsam Gyllenhammar

Publicerat torsdag 21 oktober 2004 kl 12.24

Charlotte Gyllenhammar, möjligen fortfarande mest känd för eken som hon hängde upp över Drottninggatan i Stockholm för tio år sedan. Men hon har gjort mer än så, både i Sverige och internationellt, och nu visas hennes hittills största separatutställning, ”Privat idiot”, med film, skulptur och installationer på Kulturhuset i Stockholm, både äldre verk och helt nya.

Det är mycket grått, mycket tyst och mycket långsamt på Charlotte Gyllenhammars utställning, och ändå handlar den till stora delar om så litet stillsamma saker som terrorism och meningslös förstörelse, gisslan och bomber, offer och förövare.

Här finns en stor projektion med Ulrike Meinhof som konstnärens alter ego, eller kanske totala motsats, här sitter en fånge med munkavle ensam och utlämnad på en stol, här finns ett sprängt rum, någon sorts foaje’ eller flygplatsgate där en bomb har exploderat, och kvar finns bara spillrorna av en ordnad civilisation, kullvräkta bänkar, kringslängda askkoppar och papperskorgar och drivor av sådant onämnbart skräp som det blir när allting plötsligt går i kras. Bomben har dessutom exploderat på riktigt, på Försvarets forskningsinstitut, så där ser det ut.

Hemskast är kanske det verk som bara heter Dagis, tio små vita barnkroppar som ligger och sover, hopkrupna och utspridda så där som småbarn sover. I sammanhanget är det svårt att se det som en alldeles ohotad dagisidyll, och åtminstone betraktaren kan knappast låta bli att tänka på skolan i Beslan och sådana förfärligheter.

Och allt gjort i samma långsamma, liksom drömlikt svävande tempo. Någon gång skulle man väl stå ut med ett litet högre röstläge, någon liten spricka i den svala behärskningen, men det håller inte konstnären med, det får man bidra med själv om man känner behov av det.

Möjligen finns en kärnpunkt i det verk som heter betraktaren, en liten flicka sitter ensam i ett dunkelt rum och tittar på en liten bild från terroraktionen mot teatern i Moskva. Flickan är klädd i en fin vit vid klänning, men klänningen har inga ärmar, flickans armar är insydda i tyget, som i en tvångströja, och där sitter hon och betraktar världen, hjälplös, oförmögen att göra något, hon kan bara sitta där och titta på.

Vem har inte varit den lilla flickan framför den TVn?

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".