Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Världen enligt Vita huset

Publicerat måndag 1 november 2004 kl 07.50

Efter Usama bin Ladens senaste amatörvideo har ju utrikespolitiken, och kriget mot terrorismen hamnat än mer i fokus i USA:s valrörelse. Samtidigt har vi som följer politikersåpan ”Vita Huset” i SVT fått vara med i ”the situation room”, när man bestämmer sig för att bomba skiten ur det fiktiva landet Qumar, efter att presidentens dotter blivit kidnappad. Hur tar egentligen amerikanska presidenter sina utrikespolitiska beslut, på vilket underlag och med vilka motiv? Om det handlar två böcker som Mikael Timm har läst.

För några år sedan var jag hembjuden på Thanksgiving middag hos några vänner i Washington. Efteråt kom en dam fram till mig och sade: ”Eftersom Ni är från Europa undrar jag om Ni kan säga mig om det är någon risk för att min son skickas till Eritrea? Han är stationerad i Panama nu, så det är ju nära om det blir krig” Jag svarade något undvikande, log elakt i smyg och tänkte något om amerikaner och kartor …
  Nästa år fick jag höra att hennes son blivit skickad till Kuwait eller om det nu var Irak. Modern viste inte riktigt, men hon hade förstått det viktiga: att amerikansk utrikespolitik fungerar som i ett grekiskt drama. Någon på Olympen tar besluten och vi andra bara har att hänga med.
  Det vanliga sättet att analysera amerikansk utrikespolitik är fågelperspektivet: en statsvetare eller journalist kombinerar rapporter från tankesmedjor med citat från memoarer och rapporter från utrikesdepartementet. Allt sker visserligen långt bort - men är logiskt, alltid logiskt.
  Robert Kagan är känd bland ledarskribenter och diplomater men hans Om paradiset och makten nådde ingen större läsarskara när den utkom på svenska för något år sedan. Ändå är den en knivskarp och provokativ analys av varför Europa och USA inte förstår varandra, ett ämne som onekligen blivit aktuellare. Speciellt nyttig läsning är den för oss moraliserande européer eftersom Kagan visar på hur europeiskt egenintresse förkläds som humanism. Kanske har de europeiska ledare som mest högljutt klagat på USA:s ingripanden som världspolis innerst inne längtat efter dem.
  Det perfekta komplementet till Kagan är Staffan Thorsells Sverige i Vita Huset. I förordet understryker den gamle Expressenchefen att han är mer kvällstidningsjournalist än statsvetare, men om man står ut med författarens överdrivna förtjusning i miljöbeskrivningar som inte säger något återstår ett utmärkt journalistiskt hantverk. Där andra är abstrakta är Thorsell konkret, där andra tar breda grepp begränsar han sig: hur blev Tage Erlander USA-vän; hur kom det sig att Palme slapp intern kritik efter talet i Gävle 1965 där han kritiserade USA:s krigföring i Vietnam; hur mycket vet amerikanska presidenter om Skandinavien? Just det är underhållande för Thorsell har lyssnat på bandinspelningarna från Vita Huset där bland andra Nixon kommenterar Sverige.
  Helhetsintrycket blir att amerikansk utrikespolitik fungerar som en ständigt pågående ambulanstjänst där personalen snabbt måste slå upp rätt sida i läkarboken innan man är framme vid olycksplatsen. Visserligen skriver Thorsell bara om USA:s relation till ett mycket litet land, men på ett bakvänt sätt tycker man sig förstå mer av kriget i Irak. Tyvärr.
  Det är inte bra för vare sig tron på Gud eller presidenten.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".