”Paradisets barn” – drömskt, vackert, lyhört
Filmen ”Paradisets barn” från 1945 spelades in under tyskarnas ockupation av Paris och är en hyllning till teatern och fantasin. Nu har regissören Ellen Lamm gjort scenteater av filmen med premiär på Dramaten i helgen.
Det har blivit mäkta populärt att göra scenversioner av romaner och de sista åren även av filmer, företrädesvis kända sådana. Det här kan vara ett vanskligt projekt men ska man göra det så är nog Ellen Lamms sätt att föredra.
Här på Dramatens Lilla scen spelas hela historien om den vackra Garance som bollar med fyra män i en värld av skådespelare, poeter, tjuvar och grevar, hela den historien är en radioteaterpjäs under inspelning. I Magdalena Åbergs vackra scenografi, en liksom diffust tidlös radiostudio med en liten teaterscen i fonden, spelar man in alltihop.
Elin Klingas Garance flämtar andlöst i mikrofonen tillsammans med sin älskade Baptiste i Hamadi Khemiris gestalt i en annan och Filip Alexandersons inspicient skapar ljud med klackar, dörrar och papperspåsar. Och vartefter smyger sig fiktionen alltmer på och tar över och absorberar gestalterna som tills slut helt och hållet är i bubblan ”Paradisets barn” - efter paus är vi helt där.
Här finns ett mycket vackert och lyhört ensemblespel där alla har något drömskt och nästan arketypiskt över sig. Precis som den teatervärld med pantomin, med Pierrot och Columbine som genomsyrar hela uppsättningen med sin stiliserade skönhet. Ibland blir det kanske lite statiskt, lite stillastående, men å andra sidan bjuds det på väldigt vackra teatrala bilder för såväl ögat som örat.
Och man måste poängtera att Ellen Lamm är en av de regissörer som förmår skapa ja, nya sceniska verkligheter, fantasieggande bortom avbildandet, som till exempel sist med pjäsen ”Brev från Eric Ericsson” och det gör hon också här. Och kanske är det just det som ”Paradisets barn” handlar om.
