Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kulturnytt Special

”At the end of the day så är jag aktivist”

Publicerat fredag 6 april 2012 kl 18.00
Kulturnytt Special: Karin Arbsjö träffar danske kulturministern Uffe Elbaek
(15 min)
Uffe Elbaek. Foto: Klaus Holsting.

Han var den stora överraskningen i Danmarks nya regering – med sin bakgrund som aktivistfick han många att höja på ögonbrynen. Kulturnytt har träffat den socialliberale kulturministern Uffe Elbaek, som tror att kulturen kan visa Danmark och Europa vägen ut ur krisen.

– Elbaek? Näää… Det vet jag inte riktigt. Han har inte imponerat. Han har kanske många idéer men om det är rätt idéer vet jag inte riktigt.

– Jag vet inte ens vem det är. Vad heter han sa du? Uffe Elbaek, jag känner inte till honom.

– Han är kaospilot, det vet jag!

Det är en solig vårdag i Köpenhamn och på smågatorna mellan livliga Ströget och lugna Gammelstrand rör sig cyklister och flanörer. Jag är på väg till ett 1700-talspalats nere vid vattnet, för att träffa Danmarks nya kulturminister.

Kulturministeriet flyttade in här 1962. Bara några år senare startade Peter Rindal i jylländska Kolding en namninsamling mot ministeriets stipendier till konstnärer. Rindals kamp mot kultureliten som snodde skattepengar blev så uppmärksammad att han fick namnge en egen ism: Rindalismen. Det finns alltså ett eget ord för att vara emot statligt stöd till konst i Danmark. Motståndet mot elitistiska smakdomare och diskussioner om fin- eller fulkultur leder ofta till högljudda bråk.

Som i början av 2000-talet när den konservative statsministern Anders Fogh Rasmussen deklarerade att han skulle göra rent hus med ”smakdomarna”. Dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen förklarade krig mot vad han kallade den ”vänsterorienterade åsiktstyrannin”. För att sedan i stället inrätta sina egna smakdomare, som skulle ta fram en dansk kulturkanon. Dansk Folkeparti satte avtryck i kulturpolitiken under 00-talet, inte minst när Mikkelsens efterträdare Per Stig Möller lät införa en skrivelse i Public Service-avtalet om att Danmarks Radio ska förmedla det kristna kulturarvet.

I valet 2011 var inte längre invandringsfrågan, utan ekonomin, den viktigaste. Socialdemokraten Helle Thorning Smith bildade koalitionsregering med Socialistiskt folkeparti och Radikale Venstre.
Och till kulturminister valdes i sista stund Radikale Venstres 58-årige Uffe Elbaek. En före detta husockupant och aktivist som blivit liberal. Som inte vill göra skillnad på fin- och fulkultur, och som är övertygad om att kulturen kan rädda den danska ekonomin. Nu har han suttit i sex månader på sin post.

–  Hej, Uffe. Kom med!

Ministern tar emot klädd i svart stickad tröja med upprullade ärmar och jeans.

På Facebook har han idag lagt upp en länk om att favoritlaget, Århusklubben AGF vunnit med 2-0 mot FC Midtjylland. Han har skrivit ”I like” och en smiley. Han lägger ofta upp sitt dagsschema på facebook, tipsar om musik med favoritartister som Lou Reed och Joni Mitchell och diskuterar politik. Av danska sajten Mediawatch kallas han för ”Facebookministern”.

– Jag tycker att Facebook är en fantastiskt bra kommunikationsplattform för att vara i dialog med medborgarna.

Uffe Elbaek visar in i sitt arbetsrum, som har fönster åt två håll: Dels mot det lilla torg där Konstföreningen Gammelstrand nu visar den tyske provokatören Jonathan Meese. Och dels mot maktens Christiansborg där folketinget och premiärministern huserar. Elbaek låter fönstret mot torget vara öppet.

Han har möblerat om rejält här efter sin företrädare Per Stig Möller – och upplåtit en av väggarna åt eleverna på danska konstakademin. För närvarande är väggen illgrön, och på golvet står några silverglänsande skulpturer.

– När jag övertog kontoret så tänkte jag hur kan jag sätta mitt avtryck? Jag bestämde mig för att studenterna får använda väggen till vad de vill. De byter utställning varannan månad, och jag vet aldrig vad de ska hitta på, säger Uffe Elbaek.

För att den här konstinstallationen skulle få plats fick man flytta konferensbordet. Så lamporna i taket hänger inte rakt över bordet längre. Och det är en bra symbol för det som sker med kulturpolitiken i Danmark nu, säger han.

– Vi måste sätta ett annat ljus på kulturens roll idag. Det är mycket symboliskt.

Nu har han alltså möblerat om i sitt arbetsrum: men vilken är den största skillnaden mellan hans, och den förra regeringens kulturpolitik?

– Det allra första jag sa när jag övertog posten var att dåtiden inte får kidnappa framtiden. Det är markant för den tidigare regeringen att de var upptagna av kulturarvet. Jag tycker också att kulturarvet är viktigt, att ha ett kollektivt kulturellt minne. Men vi måste också skapa utvecklingsrum för nya röster som får skriva sina kapitel, säger Uffe Elbaek.

Den andra stora skillnaden är det internationella samarbetet, säger Uffe Elbaek. Dansk Folkeparti stängde dörrarna mot världen under 00-talet. Och jag hoppas att 10-talet kan präglas av motsatsen, säger han.

– Dansk folkeparti var uttryck för en reaktion i den danska befolkningen som man ska ta seriöst. Men det jag inte tycker om med dem är att de stängde fönstren mot omvärlden, en omvärld som vi är helt beroende av.

På 90-talet grundade Uffe Elbaek projektledarutbildningen Kaospiloterna i Århus. Utbildningsfilosofin som bygger på kreativitet och entreprenörskap har spritt sig till flera andra länder. Han är utbildad socialpedagog, debattör, och var 2007 till 2009 chef för World Outgames för homosexuella idrottare, som lockade tusentals till Köpenhamn. Redan innan han blev vald till minister gick Elbaek ut med det han kallade kulturens Marshallplan. Men i Elbaeks vision är kulturen är inte så mycket det som behöver räddas, som själva räddningen. I Danmarks ekonomiska kris är kultursektorn en av de få sektorer där antalet jobb växer. Och Elbaek talar gärna om att det är i konsten och kulturen som man hittar kreativa lösningar på de problem som samhället nu står inför.

Bland de konkreta punkterna i hans Marshallplan fanns ett minskat stöd till klassisk musik till förmån för pop och rock. Och en av de första saker han gjorde som minister var att lägga fram en ny fyraårsplan för den krisande nationalteatern Den Kongelige Teater, där anslagen minskats med två procent, och byta ut hela styrelsen. Enligt principen om armlängds avstånd mellan politiker och institutioner beslutades att politikerna ska inte längre detaljstyra teatern, utan bara stå för de strategiska besluten. Och i den nya styrelsen finns heller inga politiker, utan bara fackmän.

– Och det tycker jag idag var ett väldigt klokt beslut.

Kongelige Teatern dras inte enbart med ekonomiska problem – i en rapport förra året avslöjades ett utbrett kokainmissbruk. Och när balettkompaniet tidigare i år deklarerade att de inte hade förtroende för sin ledning, satte Uffe Elbaek ner foten. Ni har två månader på er att lösa krisen, annars har jag som minister problem, sa han. Han beskriver situationen som att det var lika mycket teater i själva organisationen som på scen.

– Det var lika mycket teater på baksidan som på framsidan av teatern. Jag var tvungen att hitta en tydlig strategi.

Så det fick effekt?

– Ja, och jag tror det var en viktig signal att den här teatern inte kunde fortsätta.

Förslaget att dra ner på stödet till den klassiska musiken till förmån för den rytmiska fick han däremot inte igenom när det väl kom till kritan. Det var ett kontroversiellt förslag som fick hård kritik.

– Jag är inte rädd för att prioritera, även om det kanske betyder att färre röstar på en i nästa val, säger Uffe Elbaek.

– Det är djupt kontroversiellt att prioritera på kulturområdet. Men det utmanar mina politiska kollegor. Att prioritera betyder konflikt. Och konflikt betyder kanske negativ publicitet. Vilket i sin tur kanske betyder att färre röstar på en i nästa val. Jag tycker att man ska ha modet att prioritera, men det fanns inte politisk majoritet för det.

Är det svårt för dig som gammal aktivist att verka i det klimatet? 

– Den frågan har jag också ställt mig själv när jag tog över jobbet. Det fanns perioder under de första månaderna då jag tänkte: Kan det här lyckas? Men idag har jag en bra känsla av det. Jag tycker att jag är på rätt plats och jag kan märka att det gör skillnad att jag sitter här. Men jag får helt enkelt inse att jag inte är karriärpolitiker. Jag sitter här så länge det skapar mening, och ser inte mig själv i en lång karriär på Christiansborg. At the end of the day så är jag aktivist.

Till syvende och sist så är jag aktivist, säger Uffe Elbaek. Och jag har insett att jag helt enkelt inte är någon karriärpolitiker. Jag sitter kvar här så länge det skapar mening och förändring. Och i den förändring han vill uppnå,  så är förutom internationalisering och utveckling av den kreativa industrin, också  öppenhet ett nyckelord för Uffe Elbaek.

– Hur öppnar vi upp Det kongeliga teater, Nationalmuseet, Statens museum för konst? Så att nya publikgrupper känner sig inbjudna och upplever att också deras verklighet speglas i det som pågår på scenerna eller i utställningarna?

Är det inte så nu?

– Inte nu. Tittar du på operans publik så är de flesta i min ålder och gråhåriga.

Är det inte en utopi, att unga ska vilja gå på opera till exempel?

– Det kanske det är, men i så fall är det en utopi som jag vill förverkliga, säger Uffe Elbaek.

Tillbaka till det klassiska danska bråket om fin- och fulkultur. När Elbaek som ett led i Danmarks EU-ordförandeskap lanserade sitt ”Team Culture 2012”, en grupp på 13 europeiska kulturpersonligheter som ska undersöka hur kulturen kan hjälpa Europa ur krisen, kallades det för idioti och självmål av Berlinskes krönikörer. ”Han bryter mot två kulturpolitiska grundprinciper: Han blandar in EU i kulturen, och han försöker spänna kulturen framför samhällets vagn”, skrev en av dem. Den kritiken stämmer inte, säger Uffe Elbaek.

– Det kom en väldigt emotionell reaktion från några opinionsbildare i Danmark. Deras argument var att jag sätter konsten framför en politisk vagn, och det kan man ju vara rädd för, men så är det inte. Jag upplever det som en reaktion från gamla män vars tid har löpt ifrån dem. Den motsättningen de talar om existerar inte bland unga idag.

Men finns det inte en risk om man talar om kultur och tillväxt, att man glömmer att konsten måste få finnas för sin egen skull?

– Jo, men det har jag sagt hela tiden. Konsten är där för konstens egen skull. Den ska inte göra något särskilt, men den kan göra det. Titta på arabiska våren, occupy wall street, demokratirörelsen i Kina. De drivs av konstnärer och kulturfolk. Självklart kan konsten göra något i förhållande till samhällets utmaningar. Den ska inte, men den kan.

Karin Arbsjö

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".