Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | opera

Musikalisk rörande... men mossig Lohengrin

Publicerat tisdag 10 april 2012 kl 07.46
Ella Petersson recenserar Lohengrin
(2:44 min)
Coner Murphy står för scenografi och kostym i Kungliga Operans "Lohengrin". Foto: Alexander Kenney.

Det finns de som säger att allt konst och kulturliv efter Wagner blev tvungna att förhålla sig till Wagner vare sig de ville det eller inte. Richard Wagner, allkonstverkets fader och en av kulturvärldens mest motsägelsefulla personligheter är häpnadsväckande nog också den person i världen som det finns NÄST mest forskning om. Mest forskning finns om Jesus. Lohengrin som blev Wagners genombrottsverk hade sin urpremiär 1850 och rör sig i en mytologisk värld liknande den i Ringen, Parsifal och Tristan och Isolde. På påskafton var det premiär för en ny uppsättning av Lohengrin, i regi av Stephen Langridge, på Stockholmsoperan. Dirigerar gör Alan Gilbert och i ledande roller hör vi Emma Vetter som Elsa, och Michael Weinius som Lohengrin.

Kören är det spett i så takkronan skallrar. Dirigent Alan Gilbert och orkester törs dra ner i tempi, och andas och fraserar med sångarna. Michael Weinius Lohengrin lyckas med att vara både Heldentenor och låta sina mezza voce partier vara smeksamt sköra. Och Emma Vetter är förtjusande innerlig och 'mitt i' sin lyriska ton .. Ja, musikaliskt så är det en rörande uppsättning.

Men först en snabbresume: Elsa står beskylld för brodersmord Gud ska avgöra Elsas öde - tvekamp utlyses .. Och att kämpa för Elsa kommer det då en främling - på en vit svan .. Han vinner, blir hjälte och får både Elsa och kejsardömet. Elsa måste lova att aldrig fråga sin räddare vad han heter. Efter några turer rävspel från operans tydliga skurkar - frågar hon i alla fall... Och så skiter det sig...

Kort sagt: en stoffmässig skattkista för iscensättaren att ösa ur. Enligt programbladet vill regissören ta fasta på konflikten mellan att befinna sig i och njuta av ett historielöst nu - kontra att ständigt söka och skapa historien. Lohengrin som kontrast till Elsa och hela det självmytologiserande människosläktet. Det låter för mig som kvasiintellektuellt trams.

Ridån bär mönstret av ett uppförstorat fingeravtryck. Scenbild och kostym påminner lite om 30-talets Nazi-Tyskland eller om 70-talets Belfast-kravaller, och framtidsrummet schatterat bort i scenbilden skulle kunna vara en gång in i Elsas undermedvetna.

Det här sättet att luckra upp tid och rum, illusion och verklighet hade kanske kunnat fungera om inte regissören Stephen Langridge lutat sig lite väl bekvämt mot scenografen och scenkonceptet. När han i själva verket borde ha svettats med personregin, för där brister det, tyvärr. Såväl uppgörelser som förförelser tappar kraft för att sångarna inte riktigt tycks ha fått just regi. Hur de ska stå eller gå eller ta i varandra.

Och då kan man ju lika gärna tröska runt en gammal uppsättning ett varv till, tänker jag. För det är synd att ett så, får man ändå säga, stiligt moderniseringsförsök landar så här både otydligt och deprimerande mossigt.

Ella Petersson, SR Kulturnytt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".