Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
scen | recension

"Människor i månsken" fängslande men lång

Publicerat tisdag 10 april 2012 kl 10.10
"Först efter ett tag faller bitarna på plats och bildar en helhet"
(3:00 min)
Nadja Mirmiran i "Människor i månsken". Foto: Mats Bäcker

Koreografen Birgitta Egerbladh har i tidigare verk arbetat med texter av Shakespeare, Tjechov, Kristina Lugn med flera. I "Människor i månsken" har hon utgått från Edvard Munchs bildvärld och dagboksanteckningar. Jenny Aschenbrenner var på premiären på Stockholms stadsteater.

Från berättelser till bilder. Hur mycket jag än älskade Birgitta Egerbladhs serie av teaterdansade klassiker, gamla och nya, så är jag glad över att hennes allra senaste helaftonsverk är något annat.
Människor i månsken utgår från en av modernismens utforskare av psykets svarta och svåra sidor, Edvard Munch, och trots att ord förekommer även här blir de mest kommentarer till de bilder som målas upp med kroppar, färger och former i ett verk som talar direkt till känslan, via ögat.

Som så ofta förr arbetar Birgitta Egerbladh också denna gång med en blandning av dansare med ett stark eget uttryck, som den ranglige kroppshumoristen Bernard Cauchard och den både sköra och explosiva Louise Peterhoff - och skådespelare som fått blomma ut till fullo i sitt mest personliga och egenartade kroppsspråk så att man bara måste falla för en nervöst handviftande Henrik Norlén, en spattigt punkig Kajsa Ernst eller en finskt förbannad Stina Rautelin - många oemotståndliga typer hinner passera innan föreställningen är slut.

Att inte alla på scen så där böjliga och bändbara och extraordinära i styrka och smidighet som "riktiga" dansare passar för de Egerbladhska specialiteterna: att visa vantrivseln i att vara i sig själv, hur krångligt och svårt och irriterande det kan vara att bara finnas till.

Men trots att det börjar alldeles underbart med vardagsstressade krångelkroppar som rör sig över scen, tar det en stund innan Människor i månsken riktigt sätter sig. Det är många vackra enskildheter att titta på och Annsofie Nybergs kostym bjuder på ett eget bildspråk - expressivt som Munch själv.

Men först efter ett tag faller bitarna på plats och bildar en helhet. Föreställningen blir tätare och bilderna mer laddade. Munchs svårmod möter Egerbladhs drastiska humor, som i skojiga scener där höghalsade sekelskifteskvinnor pyser ut kåthet och styrka från under de fotsida kjolarna, som en konkret gestaltning av detets dolda lustar. Eller när kärlekslängtan blir en ljuvlig discoscen där var och en spelar ut sitt allt för att locka till sig en partner. Parat med ett finstämt vemod blir Människor i månsken i slutändan en fängslande, om än lite lång, association runt en färgsprakande bildvärld.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".