Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Museer dokumenterar sorgen efter den 22 juli

Publicerat onsdag 11 april 2012 kl 07.46
"Ska man visa människor som blivit dödade?"
(2:27 min)
Foto: Cornelius Poppe / SCANPIX

Hur ska museer och arkiv hantera händelserna i Norge den 22 juli 2011? Historikern Knut Kjeldstadli menar att de norska museerna gjort rätt som hittills hållt låg profil.

 |

- Det tror jag har varit smart, för det finns fortfarande många olika tolkningar om vad som egentligen hände den 22e juli. Museerna väntar till vi har förstått det här, till dess att vi vet exakt vad det handlade om. Så det museerna gör nu, är att samla material med sikte på att använda dem i framtiden, säger Knut Kjeldstadli.

Många minns säkert det stora blomsterhav som uppkom utanför Oslos domkyrka dagarna efter terrordåden. Rosor, teddybjörnar, ljus och brev - allt togs till vara och är några exempel på vad det norska Riksarkivet hittills samlat in som dokumentation. Precis som många museer har man hittills valt att inte tolka något, eller närma sig själva attentaten - däremot reaktionerna på dem. 

– Det museerna hittills har gjort är att dokumentera. Inte dödandet, men reaktionerna på dödandet. Roshavet vid domkyrkan i Oslo är ett exempel. Dessutom har man skickat ut frågeformulär för att se hur folk upplevde den dagen, säger Knut Kjeldstadli.

Det finns ett stort behov av att dokumentera händelserna den 22:a juli - men samtidigt som det är viktigt att inte censurera historien finns det också många svåra frågor att ta ställning till, menar Knut Kjeldstadli.

– Det är inte lätt det här. Ett exempel är: ska man visa människor som blivit dödade? Som blivit lemlästade? Och som kan identifieras? Det var en situation med en svensk fotograf som hyrde en båt och som körde kring Utöya där det låg igenkännbara kroppar, som han fotograferade och vann ett fotopris för. Det är okänsligt, och skapar ett okänsligt samhälle.

Dessutom frågan man sig vem som ska bestämma hur det kollektiva minnet ska förvaltas. Under vintern har offrens hemkommuner erbjudits minnesmonument i form av granitskulpturer, vilket väckt känslor i Norge. Det är nämligen en enda anonym donator som beställt verken, och en enda skulptör som tillverkat dem. Konst i det offentliga rummet är inte en privatsak, menar Knut Kjeldstadli - fler borde göra få sina röster hörda.

– Är det rimligt att en rik man och en skulptör ska vara ansvariga för hela minnesprocessen, iallafall den som kommer i uttryck i fysisk form? Borde inte fler få sina röster hörda? Det att säga att "så är det" genom att för snabbt välja ett monument, det är problematiskt.

Knut Kjeldstadli menar att folk som arbetar på norska museum framöver borde ta större plats i debatten och mer aktivt välja vilka berättelser man lyfter fram. Samtidigt är det extra svårt i Norge - ett litet land där många personligen berördes av attackerna.

– Det var nästan som att en moralisk tsunami sköljde över landet. Man måste komma ihåg att vi dels har många privata sorgeupplevelser att hantera, men också mer offentlig, samhälleig, behandling av händelserna. De två ska vi lyckas kombinera, säger Knut Kjeldstadli.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".