Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lars Gustafssons speciella frihet

Publicerat onsdag 11 april 2012 kl 07.50
Göran Sommardal om "Elden och döttrarna"
(3:19 min)
Lars Gustafsson. Foto: Maja Suslin/Scanpix

Hur många böcker, romaner, diktsamlingar, essäböcker, och så vidare, har Lars Gustafsson egentligen skrivit sedan debuten 1957? Kulturnytt tror att det är över 80 men vi glömmer det och ägnar oss åt Gustafssons nya utflykt till poesin. Den nya boken heter "Elden och döttrarna".

Att sammanfatta ett författarskap så rikt och mångfacetterat som Gus-tafssons är förstås omöjligt, men vi gör det ändå. Om Gustafssons romaner har pekat ut mot tiden och historien, eller åtminstone haft ett av sina ögon vänt mot strömmen av tidshändelser, har poeten Gustafsson reserverat sin poesi för en sorts filosofiska livskommentarer, iakttagelser av ting och de tankar som tingen föder. Ibland mer politiska, som i Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk, ibland mer filosofiska som Världens tystnad för Bach, och ibland mer livsavgörande som Förberedelser för vintersäsongen, en av mina egna absoluta Gustafsson-favoriter.

Vad som då genomgående karaktäriserar hans poesi är att den förblivit en tillflykt för reflektion över en mycket bestämd livsbelägenhet, inte nödvändigtvis den självbiografiska, men alltid existentiellt anknuten till livets tider, vilket ger poeten en bottenplatta och grundbult som gör det möjligt för honom att fly så långt och svindlande med sin tanke.

En av rörelserna hos den poetiska livscykeln, går från det naturvetenskapliga, maskinistiska och lätt makapärfixerade till det alltmer naturupplevda med alltfler fåglar, hundar, en och annan insekt och en och en annan fisk. Kanske beskriver den rörelsen också ett fjärmande från det märkvärdiga och ett närmande till det inlevda och i Gustafssons fall också det märkligt intänkta.

Men vad som driver Gustafssons nyfikenhet mot naturen är inte drömmen om en sympatisk gemenskap med skäggdoppingen, skalbaggen eller mörten utan den absoluta gräns som är lika hjärtskärande som tankeväckande och därmed poetiskt produktiv. Snarare än naturvänskap kan man nu ana ett sting av naturondskan hos en Lennart Sjögren, som i den inledande dikten om Haren. Två ord som byter betydelse, eller kanske snarare byter värdering, eller byter riktning, när jag använder dem om poeten Lars Gustafsson, är "osovrad" och "tankspridd". Det första beskriver den speciella frihet som Gustafsson nästan alltid tar sig, och den andra hans förmåga att inlåta sig på meningsfulla avvikelser. Också den hemska tanken hos honom innehåller trots allt sin befrielse:

I Helvetet finns det också hala ställen,

precis som här, nej ännu värre,

mycket vidsträckta

och halare än glas.

En outtröttligare vind driver

de ständigt lika förvånade själarna

allt längre bort

som så blir utan fäste

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".