Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | film

”Slåss för livet” visar alla känslor hela tiden

Publicerat fredag 20 april 2012 kl 07.46
Hannes Fossbo: "Röntgenmaskinens olycksbådande ljud ekar i bakhuvudet."
(2:26 min)
Regissör och huvudrollsinnehavare Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm i franska filmen "Slåss för livet".

Den franska filmen Slåss för livet får filmer som gör ett nummer av "vara baserade på en sann historia" att verka lite tama – för här är det inte bara baserat på den sanna historia om ett ungt stormförälskat par som ställs inför det fasansfulla ödet att deras lille son har en dödshotande hjärntumör – filmen är dessutom skriven av pojkens pappa och mamma, Jérémie Elkaim och Valérie Donzelli. Den senare står även för regin och till på köpet spelar de själva huvudrollerna.

Ljudet från den monstruösa hjärnröntgenapparaten skär så alarmerande i filmens inledningsscen att man nästan tappar andan.

Tio år tidigare på en snuskigt cool och svettig parisklubb: Romeo och Juliet träffas och faller såklart huvudstupa för varandra, fattas bara med de namnen. "Ett tragiskt öde väntar oss", säger Romeo skämtsamt.

Så följer ett långt montage med heterosexuell lycka, cyklar och sockervadd innan ungen dimper ned som en söt liten bomb.

Röntgenmaskinens olycksbådande ljud ekar i bakhuvudet.

Trösten filmen igenom är att pojken som skulle röntgas i filmens början inte var nyfödd utan åtta år. Men jag fruktar ändå det värsta. Inte bara på samma sätt som föräldrarna - att barnet ska dö eller bli förlamad stum och blind - utan också för att filmen ska utvecklas till fransk feel-bad-frossa om den alltid lika orättvisa cancern och dess offer.

Men något vältrande i dödsångest blir det inte. För allt det sorgliga som ryms i en berättelse om ett dödssjukt barn samsas i filmen med flera komiska detaljer. Som de prasslande överdragsplasttassarna i sjukhusets väntrum och den rationella barnläkaren som svarar i leksakstelefonen. Små skojigheter som gör att man får en ventil i bedrövelsen och kan ta den till sig snarare än att betrakta den på avstånd.

Filmen har flera berättarröster, som några gånger får en att tro att man tittar på en version med regissörens kommentarsspår påslaget. Men mer ofta ger det berättelsen fart. Och tillsammans med en mix av långsamma scener i sjukhusmiljö, okonventionella musikvideosekvenser och själsliga kollapser musiksatta med Vivaldi, så lyckas Valérie Donzelli och Jérémie Elkaim i sitt försök att med ett stycke självbiografisk filmkonst hela tiden visa alla Romeo och Juliets känslor.

När ljudet från CT-scannern i mina öron i återkommer under eftertexterna, maskerad i Jacnos låt Rectangle så sluts cirkeln, och man kan andas igen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".