Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
opera | recension

Världsberömt sömnpiller blir bitvis magi

Publicerat måndag 23 april 2012 kl 07.46
Recension: Ella Petersson om Wagners "Parsifal"
(3:31 min)
Foto: Malin Arnesson

Richard Wagners sista verk är mastodontoperan Parsifal. När Malmöoperan tar sig an den står Leif Segerstam på pulten, Stefan Johansson regisserar och Camilla Thulin har gjort kostym. I ledande roller hör vi bland andra Thomas Mohr och Susanne Resmark.

Wagners Parsifal är egentligen en dramaturgisk katastrof.

Delvis för att Wagner kokat kreativ soppa på religion myter och symboler kryddad med en aning incest och lite bismak av antisemitism... Men mest för att dramats spännvidd över tid och rum gör att ganska lite av handlingen utspelar sig, in action, under operans fem speltidstimmar. Och de långa statiska sjoken där någon sjunger om allt som har hänt är nog det som har gjort Parsifal till ett världsberömt sömnpiller.

Ja, jag längtar faktiskt efter att nån regissör tillsammans med dirigent nån gång ska våga göra riktigt drastiska strykningar i verket.

Men samtidigt är en del av grejen med Wagner: att genom musik kapitulera in i en annan, långsammare tidsuppfattning, om man lockas att trilla dit. Och det gör jag också.. bitvis .

Regissören Stefan Johansson har gjort hela första akten till en långsam striptease av scenrummets överraskningar... Man får lite i taget. Och när till slut scenen står djup och öppen och hela den tempelliknande dekorkolossen snurrar för första gången Kören strömmar fram och Segerstam (efter smakfull sparlåga) talar ur skägget med orkestern.

Så uppstår magi.

För mig är gestalten Kundry intressantast. Vild, mäktig och ful med en förbannelse att ibland inkarneras till förförerska. Detta delar rollen.. även vokalt, vilket gör det besvärligt för Susanne Resmark som är en dramatisk mezzo. I utbrotten på höjden låter det plågsamt pressat, men det kompenseras å andra sidan av att hon är varm och glittrande i de låga partierna liksom i paradnumret i Ich sah das Kind...

I sista akten har regissören valt att strunta i två av Wagners scenanvisningar. Istället för att Kundry döps och dör, så vägrar hon döpas...får en kyss i pannan och på slutet står hon rakryggad - omfamnad som icke kristen. Den lilla strykningen i ursprungsverket blir en ganska stor förändring i en opera som kretsr kring renhet och synd. Att Kundry får leva är ett litet steg för regissören men ett stort steg för jämställdheten på operascenen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".