Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Teater | recension

Roligt, läskigt och omtumlande

Publicerat måndag 23 april 2012 kl 08.54
Maria Eström: "Man sitter som nitad i de röda stolarna"
(3:02 min)
Anna Pettersson. Foto: Elisabeth Olsson Wallin

 I fredags var det premiär för skådespelaren Anna Petterssons ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima Teater, där hon regisserat och spelar alla rollerna själv, och använder sig av dagens bildteknik på scenen.

Så kommer hon på scenen, klädd i svart, med ett par röda glasögon på det långa ljusa håret och tittar på oss. Nej, det gick inte, hon går ut och kommer in igen. Så börjar hon, sådär lite viskande, förtroligt att ”ja ikväll är fröken helt galen…” Ett ögonbryn lite sänkt, en mungipa i nedan – visst är det Kristin som berättar mer om fröken, mopsen och fästmannen.

Fröken Julie, Kristin, Jean, skådespelaren Anna Pettersson, regissören Anna Pettersson, alla är där, bökar och bråkar i en enda gestalt. Och hon lyssnar, smakar på varje replik, ordvändning och tonfall - och först som sist – Anna Pettersson är helt lysande i rollen som ja, själva iscensättningen av Strindbergs pjäs om en herrskapsfröken som en midsommarnatt hamnar i säng med sin betjänt. För det är inte så enkelt som att hon spelar alla rollerna, inte så som Johan Rabeus spelar alla figurerna i ”Gregorius”, för att ta ett nu aktuellt och nog så virtuost exempel, utan hon gör faktiskt fog för vad som i programbladet beskrivs som en ”dekonstruktion av naturalismen.” Här påminner föreställningen om Teatr Weimars Ibsen-dekonstruktion av ”Gengångare”, också där fanns det här, som man också skulle kunna kalla det, ett nyuppfinnandet av naturalismen i dag. 

Nu låter det här kanske pretentiöst och högbrynt, men det är det inte alls! Det är roligt, läskigt och omtumlande, man sitter som nitad i de röda stolarna i Strindbergs fina lilla teater för det är oavlåtligt intressant att se hur Pettersson leker, plockar och prövar med pjäsen. Och publiken får vara med, en får kyssa Fröken Julies sko, en annan läsa några repliker som skådespelaren tycker är ”för jobbiga att säja”. Och som ett slags rollfigur utanför Pettersson själv finns Max Marklund med sin kamera, där tungkyssar, ansikten och blickar kommer nära eller där filmsekvenser där sår och blod skapar en surrealistisk och våldsam undertext. Och här blir tekniken faktiskt medskapande och inte som ofta nuförtiden bara ytterligare ett slags inte alltid helt nödvändig rekvisita.

Fröken Julie med rakkniven i handen är nästan lika emblematisk som Hamlet med sin dödskalle, och frågan till detta drama om klass och kön, om över - och underordning: ”Men herregud måste hon dö? ljuder allt starkare för varje generation. Jag har sett en variant av pjäsen där Jean helt sonika slet rakkniven ur Julies hand och satte den mot sin strupe och hur det går här ska jag inte avslöja. Nä, gå och se själva en Fröken Julie som aldrig har sett henne!

Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".