Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
konst | recension

Paristriennal om att höja blicken

Publicerat tisdag 24 april 2012 kl 07.38
Cecilia Blomberg: "En riktig megautställning"
(3:45 min)
Okwui Enwezor och Jean de Loisy, chef för Palais de Tokyo. Foto: Cecilia Blomberg

Intense Proximity – så heter den helt nyöppnade triennalen i Paris. Över 100 konstnärer ställer ut i tre gigantiska våningsplan på Palais de Tokyo, den franska institution som satte sig på konstkartan som en av de mest nytänkande på 90-talet och som nu expanderat.

- Ni kommer att få se många ansikten inne på utställningen, ansikten i närbild, säger Okwui Enwezor, en av de stora på konstscenen, chef för Haus der Kunst i Munchen och chefscurator för den helt nyöppnade Triennalen i Paris, med titeln Intense Proximity. Över 100 konstnärer från en global konstscen, ställer ut i tre gigantiska våningsplan på Palais de Tokyo, den franska institution som satte sig på konstkartan som en av de mest experimentella och nytänkande på 90-talet och som nu expanderat sina utställningsytor.

Intense Proximity kan översättas omedelbar närhet, och det handlar om att inte väja undan blicken. Att inte exotisera. Inte skapa en hierarki mellan ett vi och ett dom. Utan att möta människor på samma nivå.

Och med Triennalen och ambitionsnivån på utställningen vill Paris nu sälla sig till Europas viktiga, omistliga konstevenemang, som Documenta i Kassel och Venedigbiennalen.

En äldre kvinna sitter och spelar entonigt på ett stränginstrument i en video av chilenskfödde konstnären Alfredo Jaar. Varje rynka syns i hennes lite sorgsna ansikte. Håret är täckt av en sjal, kläderna folkloristiska.

Videon zoomar ut och till sist syns kvinnan bara som en ensam liten prick på det stora öppna torget framför Centre Georges Pompidou mitt i Paris. En på många sätt främmande fågel som de flesta passerar förbi obemärkt. Fast hon sitter mitt i stan syns hon inte. Hon behöver hamna två trappor ner i ett mörkt lite halvförfallet källarplan i en stor konstutställning för att träda fram. Och då kommer frågorna: Var kommer hon ifrån, vad gör hon i Paris, vad är det för instrument hon spelar?

Det är väl det mycket handlar om i den här utställningen, att orka lyfta blicken. Och att ta in att världen inte är så lätt att dela in och kategorisera som många gärna vill. Länder läcker över i varandra, liksom kulturer och den stora humanistiska överbyggnaden för Intense Proximity är lite grovt generaliserat att alla förtjänar att mötas som individer. Med respekt.  Kanske en hint till fransmännen själva. Ett välfärdsland där 8,7 miljoner lever under fattigdomsstrecket. Och de flesta av dem, är från de gamla kolonierna i Afrika.

Intense Proximity är en riktig megauställning, där även konstverken läcker över i varandra: skulpturer, installationer, måleri, foto och en hel del film. Och en röd tråd i utställningens jakt på denna omedelbara närhet människor emellan, är en undersökning av den västerländske etnologens drivkrafter. Han, som det oftast är, som observerar, registrerar och som i storebroderligt översitteri vill skydda samma kulturer från det moderna samhället. Och som tar med sig bevis hem i form av filmad dokumentation.

Den allra mest absurda sekvensen ser jag i en hopklippt film där tyske Clemens von Wedemeyer systematiserat antropologers jakt på det exotiska, det orördra, det vilda.

En inte särskilt stilig, vit man, badar i ett vattendrag i en tropisk inramning. Han får sällskap av fem, sex unga nakna fnittrande kvinnor, eller snarare flickor. Det verkar vara på riktigt, men ser ut som en iscensatt parodi av Paul Gaugins  möte med unga tahitiskor. Den vite mannens våta dröm om paradiset.

Men den antropologiska undersökningen går  vidare. Kameran som vittne tar sig in i husvagnsområden utanför Amsterdam, in i konstnärsateljéer. De exotiska berättelserna har bytts ut mot skildringar av vad ett samtida Marocko, eller Benin  eller Frankrike kan vara. Det är inte vittnesmålen i sig som ifrågasätts. Den nyfikenheten finns kvar. Och där det snarare handlar om ett jag som berättar om sig själv, än ett jag som konstruerar berättelser om andra och höjer det till vetenskaplig sanning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".