Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | film

Figurer som stelnar till i för stora sällskap

Publicerat fredag 27 april 2012 kl 07.46
Göran Sommardal: "Det pratas för mycket om det som borde ha gestaltats"
(3:00 min)
Scarlett Johanssen i filmen The Avengers.

Det var de legendariska Stan Lee och Jack Kirby som tillsammans skapade de ursprungliga Avengers, som debuterade i #1 september 1963. Otaliga nummer, upplösta team, avgångna, t.o.m. avdöda medlemmar, nyrekryteringar, nya chefstillsättningar och ombytta roller sedan dess. Och nu är det filmpremiär, den första sedan Disney köpte över hela hjältelagret från Marvel.

I de gamla Marvel serie-magasinen var alltid de där team-up-historierna de tråkigaste. The Hulk and Sub-mariner. Spiderman and Hulk. Och så förstås superhjältarnas stormöten: Avengers Assembly, med så många som sex sju stycken: Iron Man, The Hulk, Scarlett Witch, Captain Ame-rica, Hawkeye, Black Widow och Thor.

Skälet var förstås att i sina egna mag, så hade var och en åtminstone några sidor på sig varje gång att utveckla sina sidospår, och utan att det behövde bli några mer svindlande karaktärsfördjupningar, så blev det alltid något mer än svisch och svosch och kabom.

Men så fort en hel uppsättning av de kostymklädda skulle trängas i ett enda magasin, och de var rätt tunna, med hela annonsuppslag inpackade på väl valda ställen – då var det sällan mycket finlir mellan actionscenerna.

Okej var det väl för de mest inbitna fansen som redan följde figurerna i sin egna ägandes äventyr, men ändå var det som om de liksom stelnade till i alltför stora sällskap, där de bara fick briljera med en, eller möjligen två, av sina specialeffekter, och ju mer stiliserade de tvingades bli desto mer förutsägbart blev resultatet, och desto mindre personlig plats fick de mellan smockorna, skottlossningarna, rymdinvasionerna och saltomortalerna.

Och allt det här stämmer också som beskrivning av Joss Whedons Avengers-film. Den i all sin science fantasy-artade krånglighet på gränsen till kitschiga intrigen lämnar alltför lite plats för något annat än action, action, action. Alla, alla, alla ska förstås låtsas ha en sällsam historia och ovanligt många meningsbärande missförstånd är invävda i våldsamheterna.

Men vad som paradoxalt inträffar är att det blir för mycket dialog, för trots att det finns action så att det räcker och blir över, så pratas det för mycket om det som, borde ha gestaltats.

Och till slut är det bara de skådisar som har förmågan att vända på en femöring som lyckas bli mer än sin egen stereotyp. Dit hör Robert Downey’s Iron Man, Mark Ruffalo’s Bruce Banner och med ett litet nödrop Scarlett Johansson’s Black Widow.

På grund av dem lyser filmen emellanåt upp av något mer än det rena neurokemiska flimret.

                                                                                  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".