Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Pust av poesi i fotsvetts-landet

Publicerat fredag 27 april 2012 kl 07.46
Recension: Skuggland
(3:14 min)
Jonas Brun

För tre år sen belönades författaren Jonas Brun med Mare Kandre-priset.. Detta med boken "Det amfibiska hjärtat" - en roman om en zoologistudents jakt på en amfibisk, mänsklig varelse i det tidiga 1900-talets Europa. I sin nya roman Skuggland rör han sig i betydligt mer näraliggande landskap, i en pojkbarndom i ett villaområde på 80-talet. Det är hans tredje roman sedan debuten 2004, Jenny Aschenbrenner har läst den.

Jonas Brun har verklig näsa för hur det där pojklandet ser ut, rör sig hemtamt i villaområdet där föräldrarnas ambitionsnivå avspeglar sig i vilken av två parallella gator man bor på. Den uppe på åsen, eller den nere i den sanka sänkan.

Han fångar med enkla eleganta streck ett pojkland där de vuxna är helt inneslutna i sitt, en mamma som låst in sig i det mörka sovrummet i den perfekta villan, en pappa som jobbar sig blodiga för att betala den gyllene buren - och pojkgemenskapen är allt

Och att detta är en berättelse om ett försvinnande, om två tolvåriga pojkar som en natt försvinner in i snön och mörkret och lämnar ett ofyllbart hål efter sig, hamnar lite i skymundan av de där fotsvettsfuktiga källarsessionerna framför Eriks nya dataspel, inköpt av ambassadörspappan och skickat till sonen som ännu en skuldpresent i brist på verklig pappanärvaro.

Men visst ekar den genom historien, som är skriven i jagform av den Erik som blev kvar och börjar med att ett pojkskelett hittas helt nära de hus där de två växte upp. Ett fynd som får den vuxne Erik att åter fördjupa sig i det förflutna som skylts över och tystats ner men, just därför, definierat hela den vuxenman som han blev.

Det finns inget slut, bara en början - det upprepas om och om igen. två pojkkroppar som försvinner in i natten, en frusen rörelse som allt fastnat i.

Jonas Brun har fin känsla för detaljer och för att bygga in en svag pust av poesi i de enkla, raka meningar som han bygger sin berättelse av. Förstärker genom upprepningar, några meningar blir som en tematik:

"Lika fruktansvärt att förbli ett barn som att aldrig mer få vara barn."

Och kanske blir min läsning rejält hjälpt på traven av att jag växt upp i samma Sverige som bokens pojkar, med samma första generationens hemdatorer som tuggade i sig spel på kassettband medan Micahel Jacksons Thriller gick varm på vinylspelaren - men jag berörs verkligen av denna pojkvärld, denna Erik som klamrar sig fast vid den fullkomliga vänskap som är dömd att dö - genom tonårstidens nyorientering, en blekfisig Marcus intrång eller en röd sportbil som om nätterna åker genom villaområdena och äter upp barn. Dömd till en ständig känsla av att allt kan ta slut när som helst,

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".