Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur

Kompakt, välskrivet, obehagligt och orättvist

Publicerat måndag 7 maj 2012 kl 07.46
Katarina Wikars om romanen Yalo av Elias Khoury
(3:02 min)
Författaren Elias Khoury. Foto: Maria Söderberg

Elias Khoury är en libanesisk författare med tio romaner bakom sig. Katarina Wikars har läst Yalo från 2002 som nyligen kommit ut på svenska i översättning av Tetz Rooke.

Först i efterordet förstår jag vad jag inte förstod när jag läste romanen. Där förklarar översättaren vad som inte lät sig översättas till svenska. Att all dialog i är skriven på libanesisk arabiska, och dom berättande avsnitten på standardarabiska, och hur skillnaderna i språket avslöjar personens klass och religion, och hur det kommer bort i översättningen. Där finns dessutom i originalet oöversatta partier på morfaderns syriska, språken blandas liksom religionerna.

Det tog mig flera veckor att läsa Yalo, och det är som om jag skulle behöva börja om från början igen.

Huvudpersonen Yalo är en man i sena tjugoåren, skadad av sin uppväxt i krigets Libanon, han sitter fängslad för våldtäkt och misstänkta sprängattentat. Han anmodas mellan olika sadistiska tortyrsessioner att om och om igen skriva ner sitt liv, kanske för att bekännelsen hos en förstummad man bara kan komma fram i skriften, samtidigt är det ett sorts bakhåll, ord kan vara knivar. Han brottas med minnena, med förnekelsen, med glömskan, med lögnen, erkänner sånt han inte gjort, blir inte trodd för det som uppenbarligen hänt.

Hans barndoms härva av oklart ursprung, potentiella fäder och förtigna familjehemligheter träder långsamt fram, och hans oförmåga att se skillnaden mellan våld och kärlek, medan bläcket torkar och kroppen mörbultas.

Det är en cirkulär roman där tidsskikten vävs ihop, borrar sig ner istället för att fortsätta framåt. Det är svårt att sympatisera med huvudpersonen Yalo, våldtäktsmannen, romanen utspelar sig i medvetandet på en man med många blinda fläckar i medvetandet, en språklös man med stenar i munnen uppfostrad av ett krig som aldrig ljög eftersom det aldrig sa något. Han är skolad i tystnad, uppfostrad i morfaderns döda språk, övergiven i Paris där han inte förstår vad någon säger.

Det han trodde var hans räddning, flickvännen var livrädd för honom hela tiden, och han såg det inte. Han faller isär och börjar om och om på historien som skrämmer även honom, och som till slut visar sig vara helt meningslös för mottagarna, torterarna. Han börjar om. Det går att skriva med hur små bokstäver som helst. Vad ska jag säga, det är kompakt, det är välskrivet, det bär även om det ofta är mycket obehagligt och orättvist.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".