Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

Som bäst när hon borrar i kärnfamiljen

Publicerat tisdag 8 maj 2012 kl 07.46
Ulrika Knutson "Genomgående stark men hade vunnit på koncentration"
(2:47 min)
Johanna Ekström. Foto: Helén Karlsson.

Johanna Ekström är född 1970, och har givit ut många diktsamlingar, noveller och en roman. Hon är också verksam som bildkonstnär. Hon är dotter till författarna Margareta Ekström och Pär Wästberg -  han gammal kulturchefredaktör på DN och medlem av Svenska Akademien. Kändisskapet har redan gett  rubriker. Både förlagen och medierna vill göra trend av ämnet, och kanske finns det fog för det efter att Stig Claessons och Anna Wahlgrens ättelägg sagt  sitt. Ulrika Knutson har läst Johanna Ekströms roman om barndomen, Om man håller sig i solen.

När Johanna Ekström ännu var en sprittning i sin mammas mage, skrev hennes pappa Per Wästberg ett brev till henne: Hon borde bli ett lyckligt barn. Den ofödda får rådet att sväva lätt över världen, vara hemmanomad, men inte kräva något speciellt just av föräldrarna. "I en värld av tusen födelser per dag är det biologiska ursprunget ej något märkligt." Jo, hej du, vilket sextiotalets önsketänkande.

Om man håller sig i solen är ingen hämndeskrift mot mor och far, men borde likafullt vara gräslig läsning för dom, och för alla andra. "Mina föräldrar hade valt bort det triviala i livet. Deras radar för barns tysta språk hade stängts av." Som Strindberg sa "Livet är en straffanstalt för brott begångna innan man var född".

Johanna Ekström är också bildkonstnär, och hennes öga är skarpt när hon skildrar ytan, den exceptionella skönheten i barndomsmiljön, sjuttonhundratalshemmet Stora Skuggan på Djurgården i Stockholm, där författarföräldrarna inrett med slitna gustavianska stolar, vitsippor i ostindiskt porslin. Solkatter löper över nötta skurgolv. Så vackert, så hemskt. Livet är en iscensättning i offentligheten där lilla Johanna inte kan vara barn. Hon försöker städa sig till existensberättigande. Det är ett storartat parti i denna ojämna roman. När den borrar i kärnfamiljen är den genomgående stark, men här redovisas en massa osorterade barndomsminnen, och gamla skolkamrater utan ansikte. Boken hade vunnit på koncentration.

Skickligt använder Johanna Ekström motsatsparet stora och lilla världen. Pappan, som kämpat mot apartheid och  tortyr, säger i en intervju att han vill "ge den lilla världen till sina närmaste i gåva". Strax efter det lämnar han familjen.

 Den vuxna dottern kontrar: 

"Den stora världen är så trygg. Att försvinna i den är att uppgå i den. Den lilla världen är hotfull. Det är i familjen man kan försvinna, brinna upp i strålkastarljuset eller malas mellan ryggsidorna eller stå ensam i kylan då ljuset släcks ner. Det är att utplånas, att förlora sitt namn." Visst, så är det. Det är bara de nära som kommer åt oss. Och om det har Johanna Ekström skrivit en gripande allmängiltig roman.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".