Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lars Lerin får skräpiga miljöer att skimra

Publicerat måndag 6 augusti 2012 kl 07.46
Karsten Thurfjell: Lars Lerin på Sandgrund i Karlstad
(2:49 min)

Akvarellmålaren Lars Lerin räknas idag som en av våra mest uppskattade konstnärer, känd för sin förmåga att skänka ett magiskt skimmer åt såväl välartat vardagliga som skräpigt exotiska miljöer. Nu har han öppnat sin nya konsthall i den forna dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad.

"Att älska och vara älskad."

Invigning för Lars Lerins konsthall.

Ibland händer ju saker som man några år tidigare skulle kunnat skämta om som fullständigt otänkbara, fantasifoster gripna ur luften. Dom flesta tänker väl på murens fall -89, och kanske är det lite övermaga att jämföra med det, men skulle man för tio år sen sagt att Sandgrund borde göras om till konsthall och ägnas åt Lars Lerin, så skulle man ha betraktats som naiv kulturkramare. Och så blir det så. Och så står man där, och det stora ljusa 60-talsbygget är fullständigt självklart som konsthall, även med dansbandsscenen kvar, ja på scenens fondvägg har det värmländska akvarellgeniet hängt en snöig björkskog som det minsann inte svänger om i takt. Träden står där, avlövade och fastfrusna i ett ljust gråskimmer, med skymningen nalkandes i det typiskt Lerinska mörkret av svart pigment som torkat upp ute i kanterna.

De som följt konstnärens öden och äventyr ett tag, och det är många nu, vet att han bekämpat sina demoner genom att jobba nästan jämt, att han får ur sig massor av bilder, men också lyckas prestera det ena förbluffande verket efter det andra. Kvantiteten tycks snarare befrämja kvaliteten, och när han nu har fyllt en egen, riktigt stor konsthall har urvalet gjorts på bredden kan man säga. Inget motiv dominerar, utan vi får ett par slagkraftiga verk från varje hörn av världen som Lars Lerin stått och målat på, nästan alltid förbisedda motiv, från öknar till polartrakter, från larmande metropoler till bortglömda avkrokar, inklusive ett dammigt naturhistoriskt museum med uppstoppade fåglar.

Det bli alltså bara ett par bilder på HSB-längor i Munkfors, dessutom i samspel med moskéornamentik i Teheran och persiska mattmönster, för visst har det hamnat några hyresgäster där i längorna, som satt parabolantenner på balkongerna och kanske känner sig lika malplacerade som konstnären själv gjorde en gång? Samtidigt känns det betryggande att han lyckats hitta en lika osannolikt vacker gråskala i ett ändlöst förortskomplex förra året i Ukraina, vackert speglat i en vidsträckt smältvattensöversvämning.

En annan upptäckt är hur han tar sig an praktfulla palats, på gränsen till ruinromantik. Ja, det finns mycket att förundras över på Sandgrund, och man kanske inte ska fråga så mycket om den förkrossande kommunalpolitiska majoritet som beslöt att renovera upp det hårt slitna bygget och erbjuda Lars Lerin ett minst sagt fördelaktigt hyreskontrakt, för honom skulle de ha.
Men så kommer det ju också mycket folk, som åååhhar och aaaahar precis lika mycket som jag själv, som förundras över hur extremt mycket som kan rymmas i en akvarell. Det gäller bara att vara ett geni och ha ett tillräckligt stort papper.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".