Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Komik gränsar till fasa i Dahlströms "Sken"

Publicerat fredag 10 augusti 2012 kl 07.46
Lyssna på Maria Edströms recension
(3:07 min)
Magnus Dahlström. Foto: Sofia Runarsdotter.

Förra året gjorde författaren och dramatikern Magnus Dahlström en bejublad återkomst med romanen ”Spådom” efter en nästan 15 års lång tystnad. Dahlström debuterade med ”Papperskorg” 1986 och slog igenom stort i mitten på 80-talet med pjäsen ”Järnbörd” som kulmen. Men nu verkar produktiviteten på topp - i dag kommer romanen ”Sken” som kan ses som ett slags fortsättning på ”Spådom”.

Precis som i ”Spådom” består ”Sken” av tre berättelser, i den förra handlade det om tre män, en läkare, en polis och en socialsekreterare. Här möter vi tre kvinnor, en arbetar med arkeologiska utgrävningar, en på en förskola och den tredje på ett äldreboende. Titeln ”Sken” har Dahlström tidigare använt till en av sina pjäser och titeln har ju onekligen en inspirerande dubbelhet; ett sken från en ljuskälla, något som lyser upp men också i betydelsen vad man ger sken av göra eller att vara.

På ett yttre plan består ”Sken” av mycket initierade arbetsplatsskildringar, men inte från ett vedertaget social-realistiskt angreppssätt utan snarare ett existentiellt. Om hur människan och hennes begär samspelar med dessa omsorgens strukturer.

Som vanligt är det en samtidigt modern och arkaisk spelplats Dahlström skapat. Här finns inga märkes-namn- tidsmarkörer, texten är helt tömd på den sortens pynt och känns ändå så samtida.

I ”Spådom” var spelplatsen i en stad vid en bergskedja i ”Sken” befinner vi oss runt en sjö. Där finns tre namnlösa kvinnor, tre kvinnor som alla liksom skaver i sina liv.

Dahlström kan växla lite mellan en aningens mer skruvad stil, som tex i romanen ”Nedkomst” från 1993, där en lätt surrealistisk fantasi vrider prosan några varv hårdare. Men sen kan han som här, helt slappna av, låta sitt precisa, detaljerade och liksom genomskinliga språk göra jobbet. Som ett slags prosans kroki, där linjen, uttrycket, detaljen gör allt. Inte ett jäkla ord för mycket, någonstans. Allt berättat som i närbild, som här, en fikastund på förskolan:

Själv satt hon på en pall på andra sidan bordet, den vickade under henne, med dåligt fastskruvade ben, hennes kaffekopp stod inom räckhåll. Hon sträckte sig efter den. Ingen tittade på henne.

Just de här små försåtligheterna, de subtila maktdemonstrationerna, det där naggandet och karvandet är Dahlström mästare på att skildra, men här finns också en lågmäld komik gränsande till fasa i vissa situationer, speciellt i berättelsen om äldreboendet.

Ja, hur lever vi i våra små omsorgsflockar som vi skapat i denna bästa av världar, tänker man när man läst ”Sken”. Och mitt i denna undran - hela tiden en oavlåtlig njutning i att läsa en så fullkomnad prosa.

Solen sken in genom fönstret över bordet, över kopparna, tallrikarna, brödet. Över den nye mannens halvätna ägg. Bara vitan kvar. Sjön blänkte. Regndropparna på glasrutan dunstade långsamt.

  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".