Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Starka känslor i Hugo Claus sista

Publicerat tisdag 14 augusti 2012 kl 08.28
"Med sorg stänger jag boken"
(3:23 min)
Hugo Claus 1929-2008. Foto: Malexis Förlag

Den belgiske författaren Hugo Claus namn brukade höras så ofta i samband med Nobelpriset att man nästan kunde tro att han hade fått det. Nu är det för sent, Hugo Claus avled 2008, men först nu har hans sista prosatexter kommit ut på svenska. Mikael Timm har läst Sista bädden och En vandring i sömnen.

Två noveller på 70 sidor vardera, skrivna med några års mellanrum. Ändå är En vandring i Sömnen och Sista bädden syskontexter, de står skuldra mot skuldra, kanske är de rentav sammanväxta.

Sista bädden handlar om - nja, jag ska inte avslöja det för det här är en läsupplevelse.

Men den som för ordet är Emily, en bestämd medelålders kvinna som i ett långt brev eller snarare i drömda dialoger med sin åldrande mor, avslöjar sitt liv. Som titeln Sista bädden antyder är det en i flera bemärkelser slutgiltig text. Men den är också rolig, slagfärdig och alltså överraskande.

Emily har varit ett musikaliskt underbarn, för att senare bli lärare men hon förblir extraordinär: större, färggrannare, mer utlevande än vad som är lämpligt. En strandad Maria Callas kanske. Livet virvlar förbi i vassa fragment som river upp nuet och berättelsen medan Emily promenerar längs stranden, dricker för mycket i baren och slänger käft med en gammal journalist. Det är en tragedi som håller på att fullbordas. Döden nafsar efter Emilys och läsarens förstånd.

Berättelsen är på en och samma gång modernistiskt upplöst och totalt medryckande. Claus var också filmare och har förmågan att skapa bilder som håller ihop storyn när orden vindlar i väg.

Detsamma kan i hög grad sägas om En vandring i sömnen som kom att bli Claus sista prosatext. Temat är afasi och alzheimer, hur orden och minnet – de två förutsätter varandra – sviker en antikvitetshandlare.

Han minns konstverk, vänner, ungdomen, men minnena förändras och orden slinter när han ska uttala dem. Människor glider in och ut i varandra. Han ger sig hemifrån och möter en kvinna – men är hon en bekantskap eller är hon hans stora kärlek som han bröt med för många år sedan?

Temat är inte unikt, hur många 1900-tals författare har inte försökt gestalta tidens upplösning? Men Claus är en ekvilibristisk gestaltare som inte behöver ta stöd i abstrakta referat eller uttänkta stilgrepp. Språk och handling är en enhet om än bedräglig. Läsaren och huvudpersonen trevar samtidigt. Det är ironiskt, svalt och oerhört känslostarkt.

Jag har läst texterna flera gånger men fortfarande inte kommit på hur Hugo Claus gjort eftersom jag var gång glömmer att studera tekniken och rycks med. Och då upptäcker jag att det ju också handlar om Belgien, om en gemytlig nations sönderfall som Claus visar i grymma Breugelska bilder.

Och med sorg stänger jag boken och inser att Claus är borta, han valde att dö när sjukdomen gått för långt för att han skulle kunna skriva.

Men det finns ingen anledning att vara sentimental. Det finns bara anledning att läsa den lilla boken igen för genom författarens skicklighet blir den på något bakvänt sett hoppingivande.

Mikael Timm
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".