Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ensamhet och fördomar i ”Väldigt sällan fin”

Publicerat torsdag 23 augusti 2012 kl 07.46
Recension: Jon Jordås om Sami Saids ”Väldigt sällan fin”
(2:38 min)
Sami Said. Foto: Viktor Gårdsäter

En av sensommarens mest uppmärksammade debutanter heter Sami Said. "Väldigt sällan fin" lyder titeln på boken som utspelar sig både i Sverige och i Eritrea. Jon Jordås har läst om en huvudperson i exil.

Noah hör inte hemma någonstans. Socialt hjälplös kämpar han för att hålla omgivningen på avstånd från studentrummet i Linköping. Andra människor framstår som hotfulla och menlösa på samma gång. Hans alienation liknar den Karl Ove Knausgård kände på barnkalaset med kikärtor i Malmö. "Min kamp" är ju en exilroman, men medan Karl Ove försöker förankra sin tillvaro med hjälp av litteraturen, så använder Noah i stället drömmen om Eritrea, landet som familjen lämnat.

Men när allt kommer omkring är Noah främmande även där - främmande i Eritrea, främmande i Sverige. Han försöker vara en god muslim, men inte heller Islam erbjuder tillräcklig stagda. Noah föredrar att gå till moskéer när de är mörklagda, tomma. Ensamheten ger hans fördomar fritt spelrum: korridorsgrannen i Linköping, "festprissen", till exempel, det är faktiskt Noahs enda namn på honom, han och de andra studenterna tillåts aldrig bli mer än störningsmoment i Noahs liv. Och även i avdelningen för sista minuten-biljetter på X2000 slår känslan av underlägsenhet till, när Noah inbillar sig att medpassagerarna tillhör de övre samhällsskikten och representerar företag med miljarder i omsättning. Som om de övre samhällsskiften skulle välja järnvägen i dessa dagar?

Men det blir en del av poängen, hur den där blicken - skarp, genomskådande ena stunden – bara blir fördomsfull, trubbig, nästa. Det är ju tråkigt nog så vi ser på varandra, vi som är, eller tycker oss vara, olika.

Inte mycket händer egentligen i romanen Väldigt sällan fin. Det är mer ett gestaltat tillstånd, som fångas effektivt av det språk författaren Sami Said valt. Han låter exempelvis aldrig låter läsaren möta några rena repliker; det är alltid indirekt anföring, allt passerar genom huvudpersonens kontroll, hans rädsla, och närapå ständiga distans.

Nackdelen är därför rätt logisk. Huvudpersonens passivitet riskerar att bli bokens, särskilt i dess andra halva, i Eritrea. Små dramaturgiska ansatser byggs upp - och försvinner. Läsaren blir ensam med frågan: varför berättades just det här? På så sätt är främmandegöringen kanske nästan alltför lyckad.

Texten har uppdaterats.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".