Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Intressant litterärt misslyckande

Publicerat torsdag 23 augusti 2012 kl 07.44
Martina Lowden om "Rekviem för en vanskapt"
(3:03 min)
Författaren Mattias Hagberg. Foto: Atlas/Carina Gran

Journalisten Mattias Hagbergs förra bok, den lyriska essän "Herredjuret", befann sig på gränsen mellan skön- och facklitteratur. I nya "Rekviem för en vanskapt" har han valt sida och stigit över helt till romanens form. Martina Lowden har läst.

Hur ska de levande tala till de levande, undrar Werner Aspenström. Själv undrar jag hur vi ska tala till - och om - de döda. Författare gör gärna böcker av dem: forskar, fantiserar, lever sig in i. Den biografiska romanen är en hänsynslös form, inget för de samvetsömma.

Mattias Hagberg skriver om och till Christina Katarina Larsdotter, en samisk kvinna som levde under artonhundratalets första hälft. Hon var 210 centimeter lång, och visades upp för vetenskapsmän och på varietéteatrar. Efter att hon dött och begravts, grävde man upp kroppen igen. Vetenskapen ville åt den, samma vetenskap som sjukförklarade alla kroppar som inte var vita, maskulina och genomsnittliga.

Hagberg säger du till henne. "Det är din sista stund", börjar han. "Du ligger under den tjocka vadmalsfilten med de långa benen uppdragna mot brösten, som ett barn. Din hud är blek. Vit." En andraperson förutsätter en förstaperson. Här är det ett vi som talar. Det består av hennes förfäders andar, en fågelflock som alltid funnits omkring henne. Nu skriver de hennes livs och döds historia: du såg ditt, du kände datt.

Andarna är rätt bra på lyriska naturbeskrivningar, men jag blir ändå inte klok på dem. Varför talar de om för Larsdotter hur hon levt och dött – det vet hon väl redan? Och är det inte ett nyfiket författarjag som med jämna mellanrum lösgör sig ur fågelviet och ställer frågor som "Saknade du aldrig kärleken?" och "Varför ville du aldrig vara någons vän?"

Nu finns det lyssnare som invänder: vad spelar det för roll om romanens huvudperson är ett jag, ett du eller en hon? Vad hände med viktiga frågor som: vad är handlingen? är den spännande? får de varandra på slutet?

Men jag vet att frågan om tilltal är viktig för Hagberg. Han vill inte bli en av, som han skriver, "de svartklädda och allvarliga herrarna, de som mätte och vägde dig och talade om dig, men inte till dig". Och inte vill han bli en del av den sensationslystna publiken heller.

Han vet alltså vilka positioner han inte vill tala från, men hittar aldrig fram till några övertygande alternativ. Så blir "Rekviem för en vanskapt" ett litterärt misslyckande, liksom Hagbergs förra bok "Herredjuret", men som misslyckanden är de så olika och så intressanta att jag redan ser fram emot nästa bok.

Martina Lowden
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".