Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Gardells aidsskildring för mycket läromedel

Publicerat måndag 27 augusti 2012 kl 07.46
"En tid när homosexualiteten knappt finns i offentligheten, annat än som avvikelse"
(3:16 min)
Författaren Jonas Gardell. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Ett av årets mer uppmärksammade bokprojekt är Jonas Gardells planerade trilogi som skildrar när aids kom till Sverige. Handlingen utspelar sig i det tidiga åttiotalets Stockholm och den första delen, Torka aldrig tårar utan handskar har underrubriken Kärleken.

Bögpesten kallades sjukdomen ibland då. Ett ord som rymmer lika delar okunskap och förakt.

Själv minns jag milde R, som var personalchef på Café Opera. Han var Sighsten Herrgårds pojkvän viskades det om - innan han bara försvann, bara dog, i denna mystiska nya sjukdom.

Och jag tänker på vackre T, som var en sån som både män och kvinnor trånade efter, som jag hängde med till bögklubben Confetti. Han som tog sitt liv.

För det är där man rör sig i den här romanen, i 80-talets Stockholm, i närheten av döden, på väg mot döden – något Jonas Gardell också tydligt markerat inför utgivningen.

Men det är inte utan att själva anspråken också verkar ha drabbat Gardell själv –  ansvaret inför att vara den som ger ord år de här erfarenheterna verkar ha hämmat honom.

Början av romanen är stel och stolpig, de båda unga män det ska handla om, Benjamin och Rasmus, tecknas mer utifrån var de kommer ifrån – Rasmus från småstaden, Benjamin ur en familj av Jehovas vittnen – än inifrån.

Det är ingen tvekan om att Gardell älskar och vårdar Rasmus och Benjamin. Den unge Gardell står liksom också där, som de,på andra sidan gatan från bögklubben, utan att våga sig in. Frusen, längtande.

Men det är först när de vågat sig in, när de båda hamnar i Stockholms bögkretsar som också romanen börjar hitta hem. Det är ett Stockholm Gardell kan och känner, i en tid när staden var, som han skriver ”liten, mörk, provinsiell” – ”en helt annan stad än nu”.

Det är en tid när homosexualiteten knappt finns i offentligheten annat än som avvikelse, bögklubbarna är få och de stora dagstidningarna inte erkänner en partner av samma kön i dödsannonserna.

Men lika bra som han skriver fram staden, lika problematisk blir Gardells vilja att förmedla fakta, att verkligen placera allt i ett sammanhang, i svensk nutidshistoria.

För hur lovvärd den ansatsen än är, så leder den också till en pedagogisk ton som förstärker känslan av plikt och ansvar och ungdomsbok – ja, ibland nästan läromedel.

Författaren Gardell är bäst, det blir bäst, när han vill lite mindre, när han också släpper fram sin svarta humor, sin underskruv. När bögarna firar jul, när det raggas på Klara norra, då hänger tid och ton och tanke samman, då gestaltar han.

Då förnimmer jag det vemod allt handlar om, om ett nu som blivit ett då. Då känns döden.

Men det är för lite så, alldeles för lite så i denna trilogins första del.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".