Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Strömholms respekt inför levande och döda

Publicerat måndag 27 augusti 2012 kl 07.46
"Själva essensen av gatufotografi"
(3:17 min)
Pojkarna. (Bilden är beskuren). Foto: Christer Strömholm/Bvs

På Fotografiska i Stockholm öppnade i fredags en stor retrospektiv med Christer Strömholms fotografier. Mikael Timm har sett dem.

Christer Strömholm – bakgatornas fotograf.

Det känns lite konstigt att stå där. Inte det där med vimlet och den svart-chica elegansen, det hade han ingenting emot. Nej, det konstiga är att han inte är där själv.

Det slår mig att vi som kommit är för veliga för bilderna. Pladdrande och osäkra. Christer Strömholm var tung, kompakt, rak.

Hård blick, kärv stämma.

Rått skratt.

Första gången jag träffade honom visste jag inte vem han var. En vän sammanförde oss och vid lunchbordet frågade jag Christer vad han arbetade med. Jag är fotograf, sade han. Jaha, går det att leva på?

”Mmmm”.

Vi återkom ibland till det där första samtalet. Går det att leva genom att se?

Ibland gick det, menade Christer. Men inte alltid.

När det inte gick tog han till orden. Det blev aforismer som levererades på telefonsvaren eller på ett kort.

Korta, massiva texter. Så kompakt som Christer kunde ingen vara, hans bilder rymmer romaner.

Och nu står vi här och svajar inför hans fotografier. Ett hoppsamlat livsverk, inklusive bilderna av de transsexuella vid Place Blanche.

De som är själva essensen av gatufotografi. Strömholms prostituerade är lika genrebildande som Zorns kullor.

Men det märkligaste med den miljön tyckte Christer, var inte sexualiteten utan att alla hälsade så artigt på varandra.

Nattens älvor på väg hem, de morgontidiga småborgarna på väg till kneget.

Möten fyllda av respekt.

Den sorts respekt som Christer själv alltid visade. Först en granskande blick, följd av gammaldags, nästan sirlig artighet.

Därför gick han, till skillnad från sina efterföljare, inte nära med kameran. Därför pressade han inte bilderna på en definitiv tolkning.

En artighet inför allt, också de döda. På slutet gick han med käpp som  fungerade som stativ till både Leican och honom själv.

Han kunde ta bilder av ett dött djur, en sten. Något litet. Något tungt. Något oföränderligt.

De bilderna är lika bra som de från Paris nattliv. Lika definitiva.

Efterarbete i mörkrummet var han inte så mycket för. Det han såg i sökaren var bilden.

Det gällde bara att ta bort det oväsentliga. Därför är han i nivå med de stora: Bellmer, Brassai, Cartier-Bresson, Eugene Smith.

Det livsverk som nu visas upp består av bilder från skilda decennier och miljöer. Men det hänger ihop, det är massivt, som bestod världen av ett stycke varur allt karvats fram av en vresig gud.

Det är en ovanligt vacker och genomarbetad utställning.

Respektfull mot både Strömholm och besökaren.

Bäst att se efter noga.

Så här var det.

Så här är det. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".