Charlotte Rampling om att filma med sin son
En av helgens biopremiärer är "Jag, Anna" med Charlotte Rampling i huvudrollen. Skådespelerskan som blivit smått legendarisk efter sina roller i till exempel Nattportieren från 1974, men också i senare filmer som Under Sanden, Swimming Pool och Mot Södern. Filmen är skriven och regisserad av hennes son Barnaby Soutcombe. Roger Wilson träffade mor och son på filmfestivalen i Berlin tidigare i år. Och så här beskriver Charlotte Rampling sin sons kvaliteter som regissör.
– Man måste slåss för det man vill ha som regissör, säger Charlotte Rampling och så fnissar de lite tillsammans, mor och son.
Och tänker kanske på att Rampling tackade nej första gången som Barnaby frågade henne om hon ville vara med i hans debutlångfilm.
Och att han sedan, när han hade skrivit klart manuset, på ett väldigt formellt sätt skickade det till mammans agent, istället för att lämna över det personligen till Rampling.
Den muntra tonen mellan mor och son står ganska mycket i kontrast till den mörka psykologiska kriminalgåtan de gjort tillsammans. Jag, Anna, handlar om ett mord som begåtts. Men polisen som ska utreda fallet, spelad av Gabriel Byrne, blir istället besatt av Charlotte Ramplings Anna - som på något sätt verkar inblandad i det som hänt.
Och det här är en film där Rampling får chansen att briljera i det hon är allra bäst på.
Att ensam och tyst, trollbinda publiken bara genom sin utstrålning.
Och det var just utmaningen i att spela en person som liksom är frånkopplad från resten av världen, som gjorde att Rampling fastnade för rollen.
– Anna är nästan frusen, säger Rampling om sin rollfigur. Helt avskärmad från det som händer omkring henne.
Hur gick du tillväga för att skapa den här rollfiguren?, frågar jag då.
Och får svaret att hennes teknik som skådespelare främst handlar om intuition, och att hon använder sig av sitt eget inre liv i rollarbetet - hon har tidigare talat ut om hur hon lidit av depressioner.
Men tvivlen som hon ofta känner inför ett filmprojekt finns bara fram till den punkt där hon bestämmer sig för att tacka ja.
Efter att beslutet är taget, så är det nästan som att ta locket av en burk, säger hon, då känner hon sig alldeles fri, och uttrycken och känslorna väller fram nästan av sig själv.
