Nyansrikt om manlig vänskap
Författaren Stewe Claeson har gjort sig känd som en god stilist och berättare av en lång rad novellsamlingar och romaner. Hans nya roman Den tjugotredje dikten har precis kommit ut och den har Per Engström läst och fångats av.
En gång läste jag en krönika i någon morgontidning där det stod att "nyetablerad manlig vänskap efter 30-strecket var patetiskt" och jag tror att krönikören faktiskt menade vad han skrev.
Ängslig attityd det där, har jag tänkt, men samtidigt undrat om många kanske känner så. Nu kommer Stewe Claeson med en 300-sidig samtidsroman som handlar om just detta.
Krister Hermansson är en deltidsarbetslös posttjänsteman mellan 50 och 60, bosatt i den mindre orten Myrheden i Västerdalarna. Hans fru har värk i lederna, de två barnen har flyttat ut, långt bort.
Det är en varm och fin sommar och Krister Hermansson har börjat känna oron i magen, det kränger, han tänker på framtiden. Det mesta tycks satt i avveckling, och det som kommer istället känns olustigt.
Den nya, paranoida, europeiska postorganisation som håller på att växa fram signalerar något helt annat än det hedersamma arbete med obeställbara försändelser som den språkbegåvade Hermansson dittills skött.
Han hittar en gammal nedlagd såg i skogen dit han ofta åker och bara sitter och ser ut över landskapet. Han grubblar.
Men så träffar han Flisa Erik Mattsson, som är i sextioårsåldern och som också tagit sin tillflykt dit. Flisa Erik är en man vars liv skuggas av osannolika olyckor, men han har tagit sig en uppgift; han fyller sitt liv med den meningsskapande driften att försöka förstå det, livet – det hela.
Han visar sig sitta och översätta poesi, eller han försöker – den som fascinerar mest är nämligen den 1500 år äldre kinesiske poeten Tao Chien.
Han kan ingen kinesiska, och till exempel den tjugotredje dikten föreligger i ett antal översättningar till engelska, franska, tyska. Varje tolkning skiljer sig litet, litet grand från de andra. Detta gör livet meningsfullt för Flisa Erik: läsandet, funderandet, prövandet – hur skulle Tao Chien bli bäst på svenska?
Och skulle man lyckas översätta en enda dikt, så har han redan talat litet med Moratidningen som kanske kunde publicera. Långsamt och försiktigt och allt annat än patetiskt växer de båda männens vänskap. Och Stewe Claesons språk får alla nyanser och skiftningar i den konkreta glesbygdsvardagligheten att spegla vad boken kanske ytterst handlar om: ett värdigt liv.
Per Engström
kulturnytt@sr.se
