Fotografiet som tar tiden på allvar

Publicerat: tisdag 11 september 2012 kl 07:46 , Kulturnytt

"A dream if ever there was one" det är titeln på fotografen Tuija Lindströms utställningen på Hasselblad Center, som belyser hennes verk från perioden 1980-1987, däribland tiden på Konstfack. Eskil Larsson har varit på Hasselblad center:

"Som om vi otåligt var tvungna att addera den tid som flytt" "Som om vi otåligt var tvungna att addera den tid som flytt" (2:36)
”A dream if ever there was one” så heter Louis-Sébastien Merciers science fiction-roman från 1771 översatt till engelska - men det är också titeln på fotografen Tuija Lindströms utställningen på Hasselblad Center, som belyser hennes verk från perioden 1980-1987, däribland tiden på Konstfack. Och precis som att tidsresor är ett centralt tema i 1700-talsromanen, kan tiden ses som en linje genom utställningen. Eskil Larsson har varit på Hasselblad center. Reporter: Eskil Larsson/Kulturnytt.2012-09-11.
Tisdag 11 september 2012 kl 07:46 (Kulturnytt)

Att separera fotografi från tid är omöjligt. Tid gånger ljus är lika med fotografi - exponeringstiden är alltid en förutsättning. Fotografiet blir ett fruset ögonblick, en båge mellan ett nu och ett då.

Tuija Lindströms samling av bilder från 80-talet blir också just som båge, en resa, i tiden. Det är svartvitt, kopierat med svarta sorgkanter på tummade fotopapper med vikta hörn, ibland med en kluddig notering i marginalen. Som en dagbok - eller kanske snarare en samling reliker. Ramarna blir som tittskåp in mot det förgånga.

Bilderna, som är från tiden kring Lindströms år på Konstfack, rör sig ofta genom välbekanta fotografiska genrer. Hon fångar avgörande ögonblick i vimlet på gatan. Hon tar porträtt, som bilden av en ung och späd - och nästan transparent - Jonas Gardell, med bar överkropp och stadig blick.

Det är tunga landskap och abstrakta nakenstudier.

Men Tuija Lindström tar också febrigt aggressiva bilder - en apa som ser ut att vilja mörda och en grinande elefant på Skansen. Hon blir drömmande och släpper verkligheten som i bilden där en ensam molntuss hänger på himlen ovanför en monumental fästning. Och hon revolterar mot den manliga blicken i en svit där kvinnans kropp blir hennes egen.

Hon söker och experimenterar i sitt fotolab.

I en intervju i SVT nyligen berättade Tuija Lindström att hennes händer saknar mörkrummet. Den digitala bilden passar henne inte så bra, förklarade hon, den kommer för lätt och för snabbt.

Idag, när mobilen är den tveklöst vanligaste kameran, kan vi lätt med hjälp av appar imitera den gamla tekniken. Vi tar digitala bilder men låter färgerna bli instamatic-skeva, fejkar ljusinsläpp som lämnat mörka stråk och så klart kopierar vi också svartvitt i våra mobiltelefoner, med samma svarta sorgkanter som i Tuija Linströms bilder.

Som om vi otåligt var tvungna att addera den tid som flytt redan från början.

Ur det perspektivet är Tuija Lindströms åttiotals-retrospektiv också en bild av en annan tid och ett annat förhållningssätt - när fotografi inte bara var tid, utan även tog tid.

Eskil Larsson/SR Kulturnytt