"Schibbyes och Perssons öde unikt"

Att vi får upp ögonen för yttrandefrihetens pris och att arbetet för att få ut Dawit Isaak ur Eritrea intensifieras. Det hoppas Ulrika Knutson ska bli effekterna av frigivandet av Martin Schibbye och Johan Persson:

Idag är en glädjedag.

Martin Shibbye och Johan Persson har fått nåd. Enligt uppgift är det en tradition att släppa fångar när man firar nyår i Etiopien.

Något säger mig att det kanske också är en tradition att spärra in fångar, vid andra tidpunkter på året, men det är en annan historia.

Shibbyes och Perssons frigivning är inget mirakel, det är uppenbarligen en förnuftig och logisk åtgärd från den etiopiska regeringens sida. För familjerna, anhöriga och vänner är det ändå ett mirakel.

Nu får Martin Shibbye och Johan Persson krama om sina kära, vandra vart de vill, se vilka stjärnor de vill. Kanske begriper man först då vad friheten innebär.

I svensk presshistoria är journalisterna Shibbyes och Perssons öde unikt. De befann sig på farligt uppdrag i Ogadenprovinsen, för att undersöka händelser som kunde ha bäring på beslut fattade av företaget Lundin Petroleum, på den tiden vår utrikesminister, Carl Bildt själv, satt i företagets styrelse.

Många gånger har han fått äta upp att han sa:

"Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område. Det var ett arrogant svar, som antydde att killarna fick  "skylla sig själva".

Det var illa nog. Men minst lika beklämmande var att det dröjde flera månader innan de stora medierna i Sverige  hade fattat att hela denna affär handlade om elementära mänskliga rättigheter, om yttrandefriheten.

Reportrarna reste till Ogaden för att ta reda på en story, men resan har gett dem material till en annan berättelse, efter ett drygt år i etiopiskt fängelse. En stor läsekrets vill nog ha deras skildring nu.

Om jag får önska så kommer denna frigivning att leda till tre saker. För det första att vi i framtiden har fått upp ögonen för pressens risker och  yttrandefrihetens pris.

För det andra att svenska medier nu intresserar sig mer för dem som sitter kvar i fängelset i Addis, kanske offer för pressens begränsade frihet. 

Och för det tredje - att hela Sverige intensifierar arbetet för att få ut Dawit Isaak ur fängelset i Eritrea.

Återigen är Dawit Isaak ensam svensk samvetsfånge i världen.

Hur länge till?