Arkivtung Palmedokumentär hittar fram till vår tid
Idag är det premiär en av de största dokumentära långfilmsatsningarna på länge och titeln talar väl sitt tydliga språk: Palme. Tillsammans har regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander gjort djupa dyk i film- och TV-arkiv och intervjuat många som fanns runt Olof Palme: familjen, vännerna, kollegorna. Är det så att mordet på Palme har kommit att överskugga bilden av människan och politikern? Hur såg hans väg ut från överklassuppväxten till ambitionen att skapa "världens mest jämlika land." Måns Hirschfeldt recenserar.
Men vem var han egentligen? Det är modig fråga att ställa i en film.
Modig för att den antyder att här finns ett svar, att dimmorna kommer lätta eller bilden fördjupas. Men det är kanske också en dumdristig fråga, för vad är "egentligen"? Ett litet ord, med ett väldigt stort sanningsanspråk.
Oavsett vilket, en dokumentärfilmare med råg i ryggen bör väl i alla fall pröva frågan.
Maud Nycander och Kristina Lindström har i huvudsak gått tillväga på två sätt, huvudena före ner i Sveriges Televisions enorma arkiv - och så man mot man med dem som var med. För de var män. I alla fall så som historien skrivs här. Och den skrivs från början, överklassuppväxten och skolgången, amerikaresan och det politiska uppvaknandet. Skildringen av Palmes tid som Erlanders kronprins har några verkligt ljuvliga arkivfynd och så semesterbilder på super-8, maktens berg-och-dalbana, affärerna och revanscherna. Palmes pojkar, idag grå och distingerade bidrar med inblickar i den innersta kretsen.
Det kronologiska och välordnade och "en i taget som pratar" ger ett lite officiöst intryck. Det här är PALMEFILMEN. Avsändarna håller sig däremot i bakgrunden - vad i det här är deras berättelse undrar jag flera gånger. Det är glest med intellektuellt originalmaterial. Och de många, ofta fantastiska bilderna från förr är en arkivens sanning, det som fastnade på bild. Men historien tolkas inte och tiden ges inte nån ny gestaltning. Med ett pratande huvud åt gången så går möjligheten till plötsliga associationer eller motstridiga minnena förlorad. Det där som kan hända framför en kameran händer inte och även Carl Bildt och Ulf Adelsohn levererar sina redan etablerade roller.
Men om det är så som Nycander och Lindström menar att mordet helt kommit att skugga bilden av Olof Palme, så är det där skuggan vilar som tyngst som de gör sin stora insats - och blottlägger en sanning: Lisbets, Mårtens, Joakims och Mattias sanning. Den privata berättelsen.
För även om Olof Palme i badbyxor mest liknar vilken 60-talsman som helst i en familjefilm, så var han just deras pappa och make. Och deras ord fördjupar och river upp. Den egna kärleken och andras hatet flammar till på nytt. Då når vi fram till ett nu, där vi har lämnat rekordårens och raketostarnas alldeles för allmänna svartvithet bakom oss.
Det är filmens, familjens och publikens nu. Där är skuggorna skingrade.
