Lämnar publiken med byxorna nere
I ett mejl avslöjas en hemlig adress där man blir mött. I små grupper lotsas man sedan in i olika lägenheter och lokaler kring Mariatorget i Stockholm. Och så börjar operaföreställningen "Hos oss".
Det är lite som en blandning mellan en operaföreställning och att gå på lägenhetsvisning. Med skoskydd på, tassar man man andaktsfullt in i någons hem, men blicken registrerar ofrånkomligt det som känns privat först. Vem bor här? Vad läser hen? Vem har virkat överkastet till sängen som vi trycker oss ner på?
Men ganska snart känner man sig trygg i formen. Blygheten i den lilla gruppen lättar under promenaderna mellan spelplatserna samtidigt som respekten inför varje privatliv man smyger in i är total. Scenerna är så nära så varje knäpp eller hum får betydelse. Man är beredd på att varje detalj kan komma att vara en del i föreställningen.
Ensemblesättningen är sparsmakad. Stråk, piano och gitarr.
I en lokal övertygar tre tenorer med politiska lögner, väckelse och öronbedövande tonträff.
I en annan lokal, en liten etta med balkong, upplever man neurosen och jordens undergång. Minimalistiskt instrumenterat av ett hotfullt gradvis stigande ljud i bakgrunden. Stämningen för tankarna till Lars von Triers katastroffilm Melancholia fast här komprimerad till en aria för sopran och bandspelare.
Jennefelts fritonala tonspråk är omedelbart. Inga krusiduller kommer i vägen för känslan.
Magnus Florins text är lekfullt grovhackad, stundtals som barnsligt tvärtom-språk.
Och sångarna, alla faktiskt, sjunger strålande och har en väldigt fin textbehandling. Det blir enkelt, konkret och starkt.
I sista scenen slussas alla grupper tillsammans till en samlingslokal som andas folkhem och tradition. Det bjuds in till pappersdukade långbord, trekantiga formbrödsmackor med tandpetare, alkoholfri äppelcider, serpentiner, salta pinnar .. och .. vad värre är: allsång!
Idén att publikens reaktioner är en del av konstverket är naturligtvis inte ny. John Cage och New Yorkskolans populära happenings på 50-talet utmanade nog deltagandet ännu mer än allsång
Men en medvetet plågsam krystad ”föreningsfest” är på gränsen till vad man kan uthärda.
Och om man nyss var fluktare så har man plötslig nu byxorna nere.
I finalen sker en dekonstruktion av allsång, körsång och det traditionsbärande som är tänkt att vara vi. Allt rämnar ner i poesi. Och lågmäld kaosfantasi.
Föreställningen ”Hos oss” av Thomas Jennefelt och Magnus Florin ges – i en första omgång – fram till den 14 oktober.
