Trollflöjt full av roliga hyss faller isär musikaliskt
En av de mest älskade men också mest svårtolkade.... För hur många kan egentligen redogöra för alla turer och vad de betyder i Mozarts Trollflöjten? Nu i helgen var det premiär på Kungliga operan i Stockholm för en nyöversatt uppsättning i regi och scenografi av Ole Anders Tandberg - blev det mindre gåtfullt?
Det korta svaret är att det är fortsatt svårt att förstå alla turer, men att vi har roligt medan vi tolkar det som pågår. Ole Anders Tandberg kan bara inte låta bli att vara munter och hitta på hyss - både på scenen och i samspelet med musiken.
Den här Trollflöjten utspelar sig i ett, ja, 60-tals samhälle. En klassisk skolsal, med stora runda lampor och massa uppstoppade fåglar – det är utgångspunkten. Där får man in två viktiga saker. Fåglarna är Papagenos värld. Skolan visar förnuftet som ska styra, visdomar som ska råda i Sarastros värld. Hans frimurare är här scouter i uniform. De vilda djur som ska skrämma Tamino och Papageno är ett stort gäng gulliga brunbjörnar som kan dansa rart. Det här är bara några upptåg av många.
Det bästa med alla hyssen är att de inte stör berättelsen. Vi går från prövning till prövning och vi, och de på scenen, blir klokare och klokare. Tandberg har valt unga sångare som han i de flesta fall fått att ta vara på alla talade repliker i sångspelet. Det brukar inte vara helt lätt.
Ett ungt sångarlag för med sig fräschör och trovärdighet, men inte alltid den sångkvalitet man kan förvänta sig - på en nationalscen.
Daniel Johanssons Tamino har bärighet strax under höjdtonerna, men är skrovlig på botten. Carl Ackerfeldts Papageno har en fin baryton, men borde artikulera bättre. Michael Schmidbergers Sarastro har scennärvaro, men hans bas är inte böjlig och saknar det riktiga djupet. Ida Falk Winlands Pamina och Susanna Sterns Nattens Drottning står för det pregnanta, och rollerna är viktiga men mindre.
Förstå mig rätt, det är bra, men när jag går på Sveriges nationalscen har jag något större krav. Spratten och sångarnas orutin gör dessutom att dirigenten Stefan Klingele får det svårt att balansera fram en helhet. Ibland är det bara orkestern som hörs, ibland mest sångarna.
Nog nu - visst sa jag att det var en rolig föreställning?
Sveriges Radio P2 sände direkt och under 30 dagar kan man lyssna på sändningen via SRs hemsida. P2 Live Opera
