Nya Bondfilmen Skyfall utan stil
Så var det alltså dags igen. 50 år efter att "Agent 007 med rätt att döda" gick upp på biograferna kommer nu film 23 om den elegante engelske agenten. Titel: Skyfall. Regissör: Sam Mendes. Recensent: Göran Sommardal.
Ian Fleming som skrev de ursprungliga Bond-böckerna må ha varit en i många stycken medelmåttig författare, i jämförelse med säg John Le Carré. Men två saker kunde han: hitta på luftiga intriger, och framförallt beskriva sin huvudperson med stil.
När allsmäktiga rättighetsinnehavaren och producenten Barbara Brocolli i sina allt mera desperata försök att hålla liv i sin mjölkko Bond nu försöker styra ut Bonderiet till annorlunda tassemarker, hotar Bond-figuren och hela den fiktionsvärld som han är beroende av att gå till spillo. Intrigen fylls upp med en en redan bedagad verklighetsbrötig realism, i stället för att bevara sin mer anspråkslösa luftiga fantasifullhet.
Daniel "Bond" Craigs lajfstajlade skotska livskris får ersätta hans nödvändigt osvikliga känsla för stil – och det är mer ödesdigert. En Bond på Casino som inte nöjer sig med en glutt på sedelbuntarna i dokumentportföljen utan måste skriva åskådaren på näsan att det är minst 4 miljoner Euro, och som sedan inte spelar utan bara sätter allt på rött, och en Bond som måste visa sig på styva linan inför hurrande krogpublik har inte bara förlorat den oumbärliga stilen – han drar också med sig berättandet i förfallet. Om Bond ska vara smart, då måste också Bond-publiken få vara det.
Inför varje ny Bond-film brukar medierna försöka sig på att hurra för de nya självständiga bondbrudarna. I Skyfall försöker James själv sig på att visa sympati med Sévérine, vars tatuering sägs bevisa hennes tidiga kärleksslaveri. För att i nästa scenbyte smyga in i duschen till henne. Och när hon väl blivit collateral damage, tar han sig strax för av den Eve i Naomi Harris gestalt som film-berättelsen tecknar som en välmående tross-hora med körkort.
Detta stilsammanbrott är inte bara moraliskt utan beskriver först och främst sammanbrottet för en filmsort som förlorat kompassen. Att hurra för att den här Bond är bättre än den förra, i stället för att kunna titta på t.ex. Peter Chans 武俠 Dragon, det är bara möjligt på en biografmarknad som behöver avregleras.
