"Främmande språk" på Dramaten

Per Svensson och Henrik Dorsin i "Främmande språk". Foto: Sören Vilks
Per Svensson och Henrik Dorsin i "Främmande språk". Foto: Sören Vilks

”Främmade språk”  heter den brittiske dramatikern Simon Grays pjäs på svenska, när den nu i lördags hade premiär på Dramaten i Stockholm i regi av Gösta Ekman och i översättning av Lolo Amble. Pjäsen skrevs 1981 och i rollerna ser bla Henrik Dorsin som gör sin Dramaten-debut.

Maria Edström har sett ”Främmande språk” som helt utspelas i ett lärarrum.

Publicerat måndag 22 april 2013 kl 13:03

På våra breddgrader är många mycket förtjusta i det brittiska dramat och spelstilen – på TV vill säga, något med rutans format gör att den oftast välsnickrade och välspelade dramatiken fungerar. Däremot blir vi oftare lite brydda inför den här typen av dramatik på scen och något av den känslan får jag direkt när den röda ridån går upp för ett lärarrum med väggar, fönster, dörrar, möbler, mattor i Jan Lundbergs scenografi.

Numera signalerar en dylik scenografi oftast komedi, något kvick och lätt och hos premiärpubliken kunde man förnimma en förväntan på skratt. Speciellt på Dramaten-debutanten Henrik Dorsin, som däremot spelar den nya vikarien på skolan lågmält och trovärdigt utan ironisk distans vilket ofta blir fallet när man importer mer kommersiellt skolade aktörer. Den som i så fall är den stora komikern här är Andreas Rothlin Svensson som spelar lärarkollegiets egen lilla Knausgård, och Rothlin Svensson har ju ett förflutet i avant-gardeteatern i Gubbängen – så vad vet man!

Och det finns snarare ett melankoliskt allvar i Simon Grays pjäs - denne oerhört produktive dramatiker i skuggan av Osborne och Pinter, har liknats vid en brittisk Tjechov och i alla fall Tjechov light kan jag gå med på.

Ensemblen är hur ska jag säja, mycket gedigen i sitt arbete – tex gör Kristina Törnqvist, Jan Waldecrantz och inte minst Per Mattssons aldrig uttalat homosexuelle rektor, känsliga, lyhörda tolkningar av alla dessa liv, lidanden och förväntningar. Och mitt bland dem St John Quartemaine i Per Svenssons gestalt,  tankspridd, godhjärtad, ensam, alltid i känslostormens öga, en favoritfigur i det brittiska typgalleriet.     

Men jag saknar något av en samtida ton, kanske skulle något av stilen i ”The Office" med sin hypernaturalism få pinsamheterna, pauserna och sammanbrotten och inte minst rollfigurernas inskränkhet, att kännas roligare, sorgligare och lite vassare. I alla fall för en publik som inte per automatik gillar något för att det brittiskt och för att det bärs tweed.

Skriv ut

Dela