Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Only God Forgives" av Nicolas Winding Refns

Publicerat fredag 31 maj 2013 kl 07.46
Hannes Fossbo recenserar "Only God Forgives"
(2:40 min)
Ryan Gosling i "Only God Forgives".

En av snackisarna under filmfestivalen i Cannes förra veckan var Nicolas Winding Refns film "Only God Forgives". Den danske regissören som slog igenom med Pusherfilmerna på 90-talet gjorde succé på samma festival för två år sedan med filmen "Drive". Då som nu har Ryan Gosling i huvudrollen men den nya filmen både buades ut och hyllades av Cannespubliken. Idag har "Only God Forgives" svensk biopremiär.

Om "Drive" var en behagligt nedtonad film så är "Only God forgives" obehagligt långsam. Den estetiska inspirationen är hämtad från Wong Kar Wai, Quentin Tarantino och det där konstiga stället Agent Cooper i Twin Peaks drömmer om, med det schackrutiga golvet och de röda draperierna.

Ryan Gosling spelar Julian, en sorgsen morsgris som tillsammans med sin bror driver en thaboxningsklubb i Bangkok som front för knarkförsäljningsverksamhet. Brorsan Billy, som får Jack the Ripper att framstå som en svärmorsdröm, våldtar och dödar i filmens inledning en tonårsflicka. Detta upprör stadens polischef som utnämnt sig själv till alla utsatta kvinnors hämnare - och han ser till att Billy blir bragd om livet.

Julian ska hämnas sin bror men efter att ha, som bara Ryan Gosling kan, sorgset stirrat ut i tomma intet en lång stund, bestämmer han sig för att låta bli. Och Winding Refn måste ha instruerat alla i ensemblen att leka arga leken med kameran, och dessutom gjort stora delar av filmen i slowmotion, för att verkligen understryka hur seriöst och högtidligt han vill förmedla sin historia. Men det är svårt att ta på allvar när polischefen gång på gång, likt en trollkarl, drar fram sitt samurajsvärd ur kostymen.

Behållningen i filmen är Julians elaka mor spelad av Kirsten Scott Thomas. Hon chefar över knarkruljansen, har sina söner i ett jättekonstigt sexuellt järngrepp och är den enda av de många skurkarna som inte långsamt promenerar omkring och markerar sina revir med hårda blickar, knytnävar, skjutvapen och svärd, allting till Clifff Martinez ödesdigra toner. Mamman rabblar istället tourettesrepliker om sina söners snoppstorlekar och förolämpar skickligt allt och alla som kommer hennes väg samtidigt som hon delegerar våldet. Det är jätteroligt och provocerande, precis på samma sätt som Cartman i Southpark är jätterolig och provocerande, men det skär sig mot filmens höga konstnärliga anspråk och hon kan inte rädda denna pretentiösa ultravåldsorgie från magplasket.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".