Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Jubileumsutställning: Edvard Munch 150 år

Publicerat måndag 3 juni 2013 kl 07.46
Hedvig Weibull rapporterar från Oslo.
(2:53 min)
1 av 2
Edvard Munch: Vampyr II 1895. Foto: Munch Museum/BONO
2 av 2
Edvard Munchs "Selvportrett med sigarett" från 1895. Foto: Børre Høstland, National Museum

I Stockholm ställdes Edvards Munchs verk ut på Thielska galleriet tidigare i år - med publikrekord för den lilla instituitionen. I Oslo blev det klart så sent som förra veckan att det ska byggas ett nytt Munchmuseum i Oslo, något som länge efterfrågats. I helgen invigde kulturministern Hadia Tajik och kronprins Haakon jubileumsutställningen för att fira Edvard Munch 150 år och Kulturnytt har sett utställningen.

Den som tänker på Skriet när man nämner Munch kanske har svårt att tänka sig att man kan vilja vistas i hans universum, särskilt länge.

Men den som har besökt Munchutställningen i Oslo bär med sig hans universum inombords, med tacksamhet.

Han kan vara empatisk med sina modeller - eller förkastande.

Han kan måla stämningsfulla landskap, för att sedan måla fram scener av skräck sorg eller äckel.

Redan från början är Edvard Munch en väldigt skicklig porträttör men väljer bort den bekväma vägen och konventionella skönhetsideal.

Och när vampyren dyker upp som motiv 1893 har Munch redan hittat dörrarna till en betydligt större och farligare verklighet än den som syns med blottat ögat.

Som det foster i vänstra hörnet på några av bilderna i serien Madonna. Kvinnan märker inte av fostret utan låter sig omslutas av mörkret - hon till och med skjuter fram brösten lite för att de ska tas på. 

Men det taniga fostret med sitt stora kranium i vänster hörn hukar. Rädd för livet, eller kanske snarare döden.

Det finns också en vass modernitet i flera motiv, som i målningen Livets dans eller självporträttet med cigarret i hand.

Målningen är dunkel, blågröngrå, men Munch är skarpt belyst och tittar ut ur målningen, som om en okänd fotograf kommit på honom där han stod för sig själv och grunnade med en skugga mörk bakom sig.

Munch njuter av sin egen begåvning och kanske samtidigt skräms av det han ser. 

Hur det går till när Edvard Munch lämnar alla sina generationskamrater bakom sig, hittar de numer ikoniska motiven, det lämnas besökaren att fundera på själv.

Utställningen är sparsam med informationsskyltar -  till viss del var den inte riktigt färdighängd när jag såg den i fredags.

Men oavsett samtida inspirationskällor, jag tänker lite på Rembrandts måleri - Munch har ett bekant tillåtande skumrask - det dallrar i luften.

Scenerna är ibland uppställda på liknande sätt - och känsloförmedlingen är omedelbar. Och så finns samma kontroll över både att skapa behag. Och brutalitet.

Och bland alla pussel, chokladkakor, tåg och suddgummin med reproduktioner av motivet Skriet så visar jubileumsutställningen att Edvard Munchs konstnärskap står sig lika starkt idag som någonsin förr.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".