Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Anna Williams: "Från verklighetens stränder"

Publicerat måndag 3 juni 2013 kl 13.00
Katarina Wikars recenserar "Från verklighetens stränder"
(2:04 min)
Agnes von Krusenstjerna. Foto: Scanpix

"En skål med tårar lyfts mot våren". Så står det på Agnes von Krusenstjernas gravsten. Redan 1940 dog hon, 46 år gammal efter att ha skrivit hela 17 romaner och ett antal novellsamlingar. Kanske eftervärlden minns henne mest för den beryktade sedlighetsfejden om romansviten Fröknarna von Pahlen på trettiotalet. Häromåret kom Rita Packvalens avhandling "Kampen om Eros" som försökte uppdatera både von Krusenstjerna och Fröknarna von Pahlens kvinnokollektiv. Nu har litteraturprofessorn Anna Williams skrivit "Från verklighetens stränder", och frågar sig vad händer när erfarenheter blir litteratur?

Ända sen jag såg öppningsscenen i Mai Zetterlings film Amorosa för 25 år sen har jag haft en osund bindning till Agnes von Krusenstjerna. Venedig, nunnorna, sjukhuset, maskerna, natten, hur hon river sönder sitt manus i cellen, kallar det sitt barn.

I den 500-sidor tjocka "Från verklighetens stränder" tar litteraturprofessorn Anna Williams det från början igen. Det är kunnigt, gediget, intressant. Visst var von Krusenstjerna politisk: skrev om hycklet i sin borttynande överklass vid tiden för det modernas Sveriges framväxt. Hon pekar också på hur medvetet marknadsmässigt hon tänkte kring sitt författarskap, all psykisk sjukdom till trots, upplagorna, omslagen, kritikens betydelse, hela PR-apparaten. Och var verkligen sedlighetsdebatten, var fejden kring Fröknarna von Pahlen lika stor som eftervärlden velat göra gällande? Hon går igenom trettiotalets kritik, ambivalensen inför författarskapet som skar på snedden genom olika politiska läger. Begåvad tidsobservatör eller banal och skamlig? Williams jämför med dagens litteraturstrider och debatter om konstnärlig frihet. von Krusenstjerna kallade själv romansviten själv för ett hälsans evangelium. Det gäller att gå oanfrätt genom fördärvligheterna. Hon hade humor också, Agnes.

Mycket av det Agnes von Krusenstjernas skrev ter sig aningen daterat idag, det där lite flickboksaktiga i stilen all dekadens till trots men Williams gör sitt bästa för att få henne att framstå som en föregångare till samtidens självbiografiska författare och såna som gör litteratur av komplicerade upplevelser, typ Maja Lundgren. Krusenstjerna är faktiskt en flanös av rang. Titeln då, det har med det där att göra konst av erfarenheterna att göra, "mycket samlade Agnes ju in från verklighetens stränder." skriver Williams. Och då är jag tillbaka i Amorosa, där den unga Agnes i Stina Ekblads tappning far ut och säger till sin klena mor: jag måste skriva sanningen, sanningen om kvinnorna, mamma. Williams tegelsten lockar åtminstone mig att sätta tänderna i det sista von Krusenstjerna skrev, den oavslutade sviten Fattigadel, en skoningslös uppväxtskildring av en förljugen familj är ju hur tidlös som helst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".