Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Konstbiennalen i Venedig

Publicerat tisdag 4 juni 2013 kl 07.46
Mårten Arndtzén har varit på konstbiennalen i Venedig
(3:12 min)
1 av 5
Bossou Dio (Parade Standard) Detail. Foto: Martha Henry
Det Encyklopediska Palatset av Marino Auriti. Foto: Mårten Arndtzen/SR
2 av 5
Det Encyklopediska Palatset av Marino Auriti. Foto: Mårten Arndtzen/SR
J.D. ‘Okhai Ojeikere. Onile Gogoro or Akaba, 1975. Courtesy André Magnin, Paris
3 av 5
J.D. ‘Okhai Ojeikere. Onile Gogoro or Akaba, 1975. Courtesy André Magnin, Paris
Rudolf Steiner, föreläsningsanteckningar, 1923. Courtesy Rudolf Steiner Archive, Dornach, Switzerland.
4 av 5
Rudolf Steiner, föreläsningsanteckningar, 1923. Courtesy Rudolf Steiner Archive, Dornach, Switzerland.
Carl Gustav Jung "The Red Book". © 2009 Foundation of the Works of C.G. Jung
5 av 5
Carl Gustav Jung "The Red Book". © 2009 Foundation of the Works of C.G. Jung

I helgen öppnade konstbiennalen i Venedig sin femtiofemte upplaga. Redan i fredags rapporterade Kulturnytt om de nationella paviljongerna. Men Venedigbiennalen består också av en omfattande, internationell utställning med över 150 konstnärer från hela världen. Årets curator heter Massimiliano Gioni, och han kallar sin utställning "Det encyklopediska palatset".

Och jag har sett själva palatset. Eller i alla fall den över tre meter höga modell av det, som den italiensk-amerikanske rammakaren Marino Auriti snickrade till i sitt garage på 1950-talet. En manifestation av hans dröm om det totala museet, ett hus som skulle rymma allt mänskligt vetande, alla uppfinningar och all konst.

I Venedig visas det här babelstornet omgivet av den nigerianske fotografen J.D Ojeikeres inventering av sina landsmaninnors frisyrer. Bild efter bild med svarta håruppsättningar i en vid ring runt Auritis ljusgrå kartongfallos... Rimligtvis en självironisk anspelning på dom kolonialistiska aspekterna av den här sortens universella vetgirighet.

Men med betoning på själv (-ironisk). För intendent Gioni har verkligen dragit på en sorts konstnärlig safari i tid och rum. Förutom vanlig konst av vanliga konstnärer finns ett helt gäng såna som Auriti; mer eller mindre vansinniga särlingar som ägnat sig åt kreativ besatthet långt bortom alla mondäna vernissager - för att, vanligtvis kort efter sin död, upptäckas och hyllas som genier.

Men här finns också material helt utan kända upphovsmän: meditationsmålningar från Indien, italienska votivgåvor, voodoplädar från Haiti osv. Och bland dom vanliga konstnärerna är ovanligt många döda, eller jättegamla. Medelåldern på den här utställningen måste vara den högsta nånsin på biennalen.

Och jag kan förstå tanken med det. Idag har dom kommersiella konstmässorna i princip tagit över rollen som premiärscen för det unga och heta. Biennalerna måste hitta en annan nisch, och det här är ett sätt. Intendent Massimilioni Gioni har ju skapat sig ett maximalt handlingsutrymme, genom att ta sig rätten att välja och vraka i hela världshistorien. Så har han också fått ihop den mest konsekventa biennalutställning jag sett - sedan jag började åka hit för sexton år sen.

Problemet med Det Encyklopediska Palatset är anspråken. Här är det återigen den stora berättelsen om människan och universum som ska formuleras; återigen den vite mannen som ska göra det. En förkrossande majoritet av dom "riktiga" konstnärerna här är antingen från USA eller Europa.

Och saken blir inte bättre av Gionis besynnerliga dragning till det ockulta. Vår svenska antroposof Hilma af Klint är i gott sällskap, och då menar jag inte bara Rudolf Steiners föredragsklotter, som visas på central plats. Visst är det kul att se Carl Gustaf Jungs färgstarka drömvisioner - han var baddare på att måla, doktorn. Men efterhand blir jag både uttråkad och ganska illa till mods av alla pretentiösa cirklar och pyramider överallt.

Vad ska jag med dom till? Med tanke på hur världen ser ut idag - något man förresten ser mycket lite av i Gionis palats - är jag inte helt bekväm med den här nyandliga vurmen för stränga trossystem.

Konsten har varit där förr. Politiken också.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".