Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Goldbergkoden

Publicerat onsdag 9 februari 2005 kl 11.29

På lördag (12/2) har De Sammansvurna av den österrikiske författaren Thomas Bernhard premiär på Dramaten i Stockholm. Bernhard, som avled 1989 är åtminstone utanför Österrike numera mest känd som dramatiker men han var också en produktiv romanförfattare. Nyligen utkom på svenska Undergångaren som kallats en roman om ”den geniale dårens virtuositet” och vars huvudperson är pianisten Glenn Gould.

För författare är det något extra lockande med musik. Att skriva är ett orytmiskt, oskönt och omständligt arbete. Musiken däremot – vilken sinnlig glädje när musikerna låter tonerna komma. Allra märkligast är det naturligtvis med de stora solisterna, de som verkar ha direktkontakt med skapelsens källa.
  Geniskildringar är en genre med pomp och adjektiv, kaloririk och upplöst i känslor som en semla i ljummen mjölk. Thomas Bernhard, Österrikes självutnämnde gisslare, var fascinerad av människor som sökte det absoluta men att han skriver om Glenn Gould, själva urtypen för ett pianogeni är en smula förvånande. Bernhard är ju mer känd för oförsonlighet än för beundran. I Gould har han en huvudperson som av födseln tycks totalt oberoende. Gould som bara gjorde några få turnéer och sedan byggde ett hus kring sitt hus, stängde dörrarna och spikade för fönstren för att med disciplinerad besatthet nå den perfekta tolkningen och få den perfekt inspelad är en onåbar huvudperson – alltså nästintill omöjlig att skriva om. 
 Nu är Undergångaren ingen biografisk studie utan en roman med Glenn Gould som frånvarande centrum. Berättare är en av de två vänner som tillsammans med Gould studerar för Horowitz i Salzburg en sommar på 50-talet. De är alla tre förutbestämda till karriärer som pianovirtuoser, men det är bara Gould som lyckas. Han lyckas genom att inte ställa frågor och inte ha svar. Han bara är. Och hans kraft är så väldig att de båda andra ger upp musiken och lever resten av sina liv i en negation av Gould.
  Det är en oerhört tät, oerhört klar och samtidigt mycket ambivalent text. Bernhard tar om, preciserar, frigör sig och återvänder likt Bach till sitt tema. Visst finns här några härligt elaka angrepp på Österrike, både landets musikkultur och dess värdshus sprättas upp. Men de är bisaker i jakten på det absoluta. Undergångaren är i en bemärkelse Gould som avskär sig från människorna för att få musiken som han vill, men undergångaren är framför allt hans medstudent Wertheimer, som slutar musicera och så småningom tar livet av sig. Den tredje, han som berättar historien om sina två studiekamraters liv, är på väg också han att gå under.
  Vad säger då Bernhard om Goulds tolkningar? Inte mycket, för han inser som sina tre gestalter att Musiken är absolut, att vi människor är svaga i jämförelse med den. Att gestalta musik är ogörligt, men den Bernhardska skärpan och ursinnet mot alla begränsningar skapar en text som ger lika mycket yrsel som insikt. Så blir Undergångaren till slut Pånyttfödaren. Komplicerad, oroväckande men också en påminnelse om musikens och människans möjligheter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".