Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Closer" nu också på bio

Publicerat torsdag 10 februari 2005 kl 07.46

1998 spelades den på Dramaten, året därpå  i en annan uppsättning på Göteborgs Stadsteater, Patrick Marbers succépjäs ”Närmanden”, eller ”Closer”, som den heter på engelska. Nu har denna pjäs också blivit film, och det är Marber själv som skrivit manus utifrån sin egen pjästext. För regin står en gammal gigant; Mike Nichols (som ju bl.a gjort Mandomsprovet, Silkwood, Working girl och den hyllade tv-versionen av Angels in America) och i de fyra rollerna, fyra riktiga filmstjärnor – Julia Roberts, Jude Law, Natalie Portman och Clive Owen, (varav både Portman och Owen blivit Oscar-nominerade för bästa biroll). Bänkad i mörkret framför relationsdramat i Londonmiljö – Anneli Dufva:

Och det är Mike Nichols blick på London jag gillar, känslan av stor stad och långa gator, av bussar, fik och så någons hem, som döljer sig bakom en anonym fasad. Jag gillar soffor och fönster. Jag gillar närbilderna på fyra människor, vars vägar korsas på flera sätt, att spänningarna mellan dem tillåts röra sig i rummet över duken – ansikten som berättar. Och det är ingen kass kvartett det här, precis: Natalie Portman ung och flirtig, sårbar och kaxig, Julia Roberts så sorgset skärpt i blicken, Jude Law, lite sjavig och vag, hela han och – inte minst, Clive Owens rastlösa, arga och kämpande Larry – hans vulgära, råa ton egentligen en förutsättning för alla mänskliga krockar det här handlar om.

Sen gillar jag Marbers handlag, hans enormt säkra dialog – snabb och smart och ofta rätt småelak. Att strukturen, med scener på rad, är synlig, det störs jag inte av. Det är möten, möten, möten, ord ,ord, ord- kris, knull, kris, knull, kris… Men sen, när det också blir så mycket sex i orden, när pratet börjar röra sig alltför mycket kring hur, när, vad…  gjorde ni då? då blir det tradigare… och den sexchat på nätet som när pjäsen var ny på 90-talet även den kändes som en ny företeelse och som blev rätt rolig på scenen med uppförstorad text – den blir här ökenlång och trist.

Och något är det väl det som är problemet, som gör att det inte blir toppenbra, fast det på många sätt är så bra, att det som det faktiskt handlar om, om lögner och svek och en dröm om kärlek – hela tiden mals ned och sönder av det där sexet, av just sexet som symbolen både för samma kärlek och samma svek. Det blir lite – barnsligt…om jag nu får vara förmäten nog att tycka det. Och lite ytligt – för trots dessa närmanden mellan de här fyra, och trots kamerans närgångna fasthållande vid minsta skiftning i deras ansikten, så får man knappt veta någonting om dem – annat än att de alla behöver – något.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".