Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nationalmuseum: Carl Larsson - vänner och ovänner

Publicerat torsdag 13 juni 2013 kl 07.46
Mats Arvidsson recenserar Carl Larsson - vänner och ovänner
(3:09 min)
Carl Larsson, Blomstervännen. Kalmar Konstmuseum. Foto från Zornmuseets samling, Mora. Carl Larsson, Oscar Levertin. Bonniers Porträttsamling/Nedre Manilla. Collage: Nationalmuseum

Nationalmuseum, för tillfället hemlöst i ett antal år framför, framhärdar ändå med att visa konst och göra utställningar. Premiär är det idag, i Konstakademins lokaler i Stockholm och utställningen handlar om Carl Larsson, hans vänner och ovänner och Mats Arvidsson har sett den.

Man blev väl inte så där våldsamt upphetsad när man hörde att Nationalmuseum skulle inleda sin tillvaro i förskingringen med Carl Larsson.  Inget fel i det, alla älskar Carl Larsson och det är klart att man skall kunna se Carl Larsson om man kommer till Stockholm, men så just upphetsande känns det kanske inte.

Men det är litet roligare än så. ”Vänner och ovänner” är alltså underrubriken, och det handlar om hans krets, alla människor som omgav honom, inte om det ensamma geniet och hans utveckling och faser och motiv. Det blir en tidsbild lika mycket som en bild av ett konstnärskap.

Och visst är det en intressant tidsbild, med hela denna högborgerliga, välbeställda kulturelit som passerar revy på porträtten  i sina eleganta kostymer, sina välputsade skägg och sina oklanderliga stärkkragar, alla dessa Bonniers, Thiels, Fåhreus, Laurins, Lamms och Fürstenbergs. Alla ville de ha kulturell cred av alla dessa konstnärer som kom från vilka bakgrunder som helst och hade mycket skrynkligare kostymer, och konstnärerna ville ha deras pengar, en enkel, klar och hederlig relation.

Och Carl Larsson målar dem, glatt, villigt och artigt, liksom han i rättvisans namn målar litet bönder i Sundborn, som han påstår sig, möjligen sanningsenligt, betrakta som sina särskilda vänner. Fast hans livsprojekt är naturligtvis Sundborn, som egentligen är fru Karins verk, och hur utnött det än är så känns han plötsligt alldeles äkta där, visserligen ibland i äktaste laget, men ändå. Även en pose kan väl vara äkta, antar jag.

Här finns också bilder av andra konstnärer som på något sätt har ingått i hans krets, alltifrån lärarna på Konstakademin till kamraterna i Konstnärsförbundet, däribland ett magnifikt självporträtt av Zorn, i vit målarrock i ateljén, en bild som får en att få syn på, eller i alla fall formulera saker om Carl Larsson som man inte riktigt hade gjort förut. Carl Larsson började som illustratör, och han förblev det livet ut, hur mycket han än försökte jobba bort det. Han är tecknare, sannerligen ingen dålig tecknare, och han är inte dålig på att färglägga sina teckningar heller. Men det hjälps inte, hur attraherad man än blir av charmen och lättheten, där finns inga hemligheter, allt syns på en gång, fixt och färdigt och ofta alldeles förtjusande, men man ser inget nytt nästa gång, eller nästa, eller nästa.

Litet underligt blir det allt att ens förblivande upplevelse av Nationalmuseums Carl Larssonutställning är vilken fruktansvärt bra målare Zorn var.

Carl Larsson Vänner och ovänner pågår till 3 november.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".