Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Stories we tell" av Sarah Polley

Publicerat fredag 28 juni 2013 kl 07.00
Roger Wilson recenserar "Stories we tell"
(2:43 min)
Regissören och skådespelaren Sarah Polley. Foto: Folkets bio

Sarah Polley är skådespelerskan som blev regissör och manusförfattare. Hennes "Away from her" blev nominerad till två Oscars. Och "Take This Waltz" gick på svenska biografer förra sommaren. Nu är det dags för hennes dokumentär "Stories we tell" att gå upp på bio här, men redan i våras vann den Stafan Jarl international documentarey award.

Det verkar nästan tillhöra grundkursen för alla dokumentärfilmare. Man börjar där man står. Och gör en film om sin familj. För det finns alltid tystnader, mysterier och familjehemligheter som det värt att gräva i och utforska. Framför allt eftersom de där outsagda sakerna, de sekretessbelagda ämnena inom familjen, ofta har påverkat och format den man är.

Men när Sarah Polley berättar historien om sin familj. Så är det hon själv - eller rättare sagt - hennes ursprung, som är själva familjehemligheten.

"Stories we tell" är berättelsen om hennes mamma, som dog när Sarah var elva. Och om det där skämtet. Om att Sarah inte var lik sina syskon. Inte lik sin pappa. Inte lik någon annan i familjen. Vems var hennes pappa egentligen.

Och filmen handlar om hur Sarah Polley börjar söka sitt ursprung. Om sanningen bakom alla lager av historier som finns.

För att berätta använder Polley sig aven mängd olika byggstenar: intervjuer, förstås, gamla super 8-filmer, ett brev från pappan, klipp ur filmen "Giftas på italienska", bilder ur en dokumentär och av nyinspelade rekonstruktioner - som ser ut som gamla super 8-filmer.

Det hade så lätt kunnat bli sentimentalt på fel sätt, självömkande eller bara självupptaget. Istället förflyttar Polley sig utan problem mellan olika stämningslägen och perspektiv. Ifrågasätter sig själv. Låter helt olika utsagor om sanningen stå emot varandra. Landar i frågan kring vad som är ett blodsband och för vem de egentligen är viktiga. Är en biologisk pappa verkligen samma sak som en pappa?

Sarah Polley har verkligen full kontroll över berättandet. Och varje gång jag tror att jag vet hur det ska gå, eller vad hon är ute efter, så drar hon iväg åt ett annat håll. Det här är riktigt, riktigt bra. En av de bästa dokumentärer jag sett på länge.

Sen har förstås Polley, en drömfamilj att använda sig av i den här filmen. De är smarta, välformulerade och totalt öppna med sina historier.

Och så småningom förstår man att det här inte alls är en film som handlar om Polleys pappa, utan att det är mamman som försvann och saknaden efter henne som är den röda tråden i alla de historier som familjen Polley skapat kring sig själva.

Det blir till en film som är större än sig själv. Som handlar om sin egen omöjlighet.

Att leta efter sanningen i något som är så otillförlitligt som människors minnen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".