Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Misantropen" på Kullehusteatern

Publicerat måndag 1 juli 2013 kl 07.46
Isa Andersson recenserar Misantropen
(2:54 min)
Kullehusteatern. Fr.v Maria Selbing, Per Burell, Ida Steén, Carl Jacobson och Anne Kulle Foto: Predrag Simicevic

Utomhusteater och Molière är en osviklig kombination i sommartider. Just nu spelar Kullehusteatern Molières komedi "Misantropen" från 1666. Linda Kulle står för regi och bearbetning, Anne Kulle är konstnärlig ledare och syns också i en av rollerna och spelplatsen är Anne och bortgånge maken Jarl Kulles sommarhus.

Tre damer med höga korkskruvsperuker skrider in som färgglada gräddtårtor i en menuettliknande dans över den klöverbestänkta gräsmattan.

I publiken står picknickkorgarna tätt och fikabrödet åker upp redan i första akten. Mellan tuggorna serveras en och annan komisk poäng på detta grönskande serveringsfat som är scenen, tryggt vilande mellan prunkande syrén, spegelblankt vatten och hästhagar.

Misantropen Alcéste, spelad av en alltigenom påssjukesur Per Burell, skulle helst av allt fly samhället, konventionen och civilisationen för ett stäppvargsliv i ödemarkerna - om det inte vore för den sköna änkan Célimène som får gubbhjärtat att picka och hålla honom kvar i etablissemangets bojor. Dock inte utan protest - han kräks kritik över överklassens sociala rävspel och oförmåga till sanna och djupa relationer.

Pjäsen, som på sin tid var en rejäl känga i nyllet på det franska aristokratsamhället, blir i denna nedstrukna och bearbetade variant främst en förvecklingskomedi och social studie i mänskligt beteende. Makten och samhällskritiken är näst intill frånvarande och dramatiseringen tar istället fasta på komedinestorn Molières ansats att roa och behaga.

Vid sidan av det förhöjda spelet man valt som grepp, och som tangerar överspelets gräns, saknas tagg och något som sticker ut.

Molieres typiserade människoskildringar sägs vara tidlösa och det är säkert ett av skälen till att pjäserna spelas så frekvent sommartid. Alla kan känna ett stygn av igenkänning i de här halvmessyrerna till sociala varelser och situationsförvecklingarna.

Den självgoda markisen Orante, spelad av Carl Jacobson, är visserligen en stereotyp, omgiven av självgodhetens löjeaktiga skimmer - men han saknar inte komisk träffsäkerhet.

Annars är det den kvinnliga protagonisten Célimène, spelad av Ida Steen, som blir pjäsens mer mångbottnade hjältinna - och går från den aningslösa kurtiserade änkan till ett aktivt subjekt i Linda Kulles uppsättning.

Men det behövs mer än en bearbetad kvinnoroll, facebookreferenser och kitschiga i-phoneskal för att göra föreställningen relevant för vår tid - inklusive avslutningsorden - om kärlekens kraft och att vi ska ta hand om varandra.

De värmer visserligen mer än den kulna sommarkvällen, men placerar pjäsen på gränsen mellan det allmängiltiga och det uddlöst insmickrande. Precis det som Misantropen Alcéste pjäsen igenom har vänt sig emot.

Isa Andersson

isa.k.andersson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".