Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Erik Bergqvist: "Skingra"

Publicerat måndag 8 juli 2013 kl 07.00
Göran Sommardal recenserar "Skingra" av Erik Bergqvist
(3:46 min)
Erik Bergqvist. Foto: Sofia Runarsdotter

Poeten och kritikern Erik Bergqvist är aktuell med sin femte bok "Skingra".

Min första tanke vid läsningen av Eric Bergqvists nya diktsamling "Skingra" är att poeten så framgångsrikt har knutit upp sig, utan att det innebär att han för ett ögonblick blivit lösaktig eller pladdrig. Men han har fogat in en ton, ett skikt som inte går på tvärs mot hans tidigare språkliga stränghet, utan som tvärtom framhäver det dova, svårmodiga allvar som präglar hans poetiska tilltal. Kanske är det den humor, som man borde kalla mänskligt komedisk snarare än öppet rolig, och som emellanåt dyker upp som precisa ögonkast i dikterna, är det som skänker helheten en distinktare relief.

Det är en dikt som inte alltid men ofta, ofta tycks befinna sig nära det exakt personliga och samtidigt alltid vara på språng, beredd att ifrågasätta möjligheten att det verkligen går hitta ett språkligt uttryck för allt detta som är. Poesin förblir ett försök som oavbrutet pågår.

Några av de bästa dikterna är skrivna utifrån en absolut belägenhet: ett du, ett oss, en mamma, en farfar. Men det är aldrig vare sig ett förment bekännande eller något påhittat intimt. Vad B:s poesi gestaltar är inte den förmenta kärnan utan snarare insidan av utsidan, där viljan och den poetiska förmågan att hålla världarna på avstånd ofta skapar en paradoxal närhet, eller kanske bättre uttryckt: en förbluffande närvaro. Att vara här är skapelsens största under:

Trädgården var upprymd över något den

morgonen. Jag stannade med kaffemuggen

och lyssnade. Almen löste sina händer och

daggen drogs i himlen in. Platsens (mitt

förnimmandes) egentliga tillstånd: materia

som lossnar eller klär om, med en skygg

blick över axeln, kanske en invit.

Visst är Bergqvist en tranströming, om vi nu ska tillåta oss att inordna honom på den poetiska stamtavlan, diktade och vägda och viktade på den stränga vågen som hans dikter är. Ibland kan den strängheten vetta åt det krystade, det poetiska vägandet blir synligt och avläsbart, inte som poesi utan som poesisignal. Men för det allra mesta innebär det en befriande koncentration.

Dessutom är Bergqvists universum oförsonligare, och där Tranströmers humor kan vara godmodig är Bergqvist snarare underförstått galghumoristisk. Ingen tröst och ingen nåd:

Jag ska resten av dagen skriva eller läsa sådant

jag inte begriper, som inte begriper mig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".