Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"The way way back" av Nat Faxon och Jim Rash

Publicerat fredag 12 juli 2013 kl 10.11
Sara Moein recenserar "The Way, Way Back"
(3:23 min)
Toni Collette och Liam James i "The way way back".

Indiekomedin "The way way back" har premiär idag. En komedi om barnet i den vuxna personen och den vuxne i barnet.  Filmen är gjord av manusförfattarna bakom 2011 oscarsbelönade manus "Descendants". Men den här gången har manusförfattarna alltså regisserat filmen själva också.

"The way way back"  börjar i en bil på väg till ett strandhus. 14-årige Duncan tvingas av sin mammas nya kille Trent, att betygsätta sig själv. Duncan ger sig själv en sexa på en skala av tio, men mammas nya kille sänker honom helt brutalt till en trea. Sen fortsätter det sådär hela sommaren. Vistelsen på badorten verkar bli ett helvete med styvpappan. Och den osäkra men annars ordentliga mamman dras med och drabbas av badortens lättja: mycket sprit, vänsterprassel och röka på.

Men ett vattenland, blir Duncans räddning.  Vattenparkens direktör den framfusige pratkvarnen Owen, blir Duncans vän. 14-åringens introverta tafatta jag, växer till en omtyckt och duktig medarbetare på vattenlandet. Under tiden börjar också granndottern Susanne, visa intresse för Duncan. De bondar med varandra i saknaden till sina pappor.

Vad vill filmen berätta då?

För mig är det här framförallt en film om olika former av vuxenskap och barnslighet.

Det finns vuxna som är ansvarsfullt barnsliga oavsett hur larviga de är. Som vattenparksdirektören Owen som aldrig verkar kunna vara allvarlig men som med genuin omsorg hjälper Duncan ur sitt skal. Men det finns också  vuxna som mobbar sina styvbarn som, Trent.

Men det handlar också om hur barn och ungdomar växer till små vuxna i en smärtsam verklighet där pappa lämnar dom för ett nytt liv. Och hur barn reagerar olika på samma övergivenhetskänsla.

Något som inte var bra med filmen?

Ja en hel del könsklyschor. Det finns bara  frånvarande pappor och ensamstående mammor. Och osmakliga scener där de vuxna badvakterna på vattenlandet kollar in tonårstjejer. Och så vill filmmakarna att man ska skratta med. Det gjorde jag inte, kan jag säga.

Men var det det som tog över? Gick du där ifrån med smak i munnen?

Nej i det stora hela tyckte jag att "the way eay back" var en upplyftande film. Som både vuxna och lite större barn kan få ut något av.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".